Aftonbladet – 29 april 1871, sida 3

Dahlgren, som säkerligen allt framgent måste räknas för en af våra yppersta skalder, så vigst som den humoristiska naturidyllen — denna för vår litteratur ganska egendomliga diktart, som i Bellman egt sin förnämste tolk, men ännu i våra dagar fortlefver i Sehlstedts omtyckta qväden — uti Dahlgren haft en af sina mest begåfvade representanter. — Härtill kommer, att Dahlgren i lifstiden var högt uppburen i Danmark, ersonlig vän med Öhlenschbläger och öfverbofvad taget af det skaplynne att han kunde görs anspråk pa en a t hedersplatserna i en nordisk antologi. Att vi dessutom få sakna Ling, Fahlerantz, Valerios m. fl. är vida mera förlåtligt, oaktadt utgifvaren beträffande de danske författarne icke följt sin ofvannämnda grundregel, utan upptagit t. ex. Bredahl, i hvilkens biografi det dock uttryck ligen säges att vhans Dramatiske Scener gjorde ikke noget stort indtryk på hans samtid, ja gik nesten vendsede forbi Liknande var ju ock förhållandet med Lings titaniska kraftansträngningar, men likaså väl som Bredahl, kunde katsko Ling försvarat sin plats, utan jemförelse för öfrigt. — Vidare finner man t. ex. Saint-Aubain (signaturen Carl Bernbaro) upptagen, fastän han väl päppeligen utöfvat smärre inflytande på den danska flitteraturens utveckling än den iantologien icke inrymde Forsell (Jeremias Munter), eller någon annen talangfull novellist af andra rangen, på den svenska. . I afseende på urvalet ur författarens skrifter anmärker utgifvaren, att den antologiske del er ikke så meget en samling af forfatternes bedste som af deres mest karakteristiske arbejder, men i tillämpningen bar denna synpunkt icke alltid blifvit följd. Vi medgifva gerna de stora svårigheterna i dettx afseende och likaså att det karakteristiska kan i läsarens ögon ofta bli af subjektiv natur, men vi måste bestämdt reservera oss mot det sätt hvarpä t. ex. C. J. L. Almqvists författarskap blifvit representeradt. Karakterietiken öfver Almqvist är utförligsre än öfver många andra och icke illa träffad, men vänder man sig till de anförda profven på hans diktning, är det i sanning svårt att deri se någon motivering af utgifvarens omdömen. En scen ar Drottningens Juvelsmycke och en ur ;Columbine är allt hvad som meddelas, och hvad det senare utdraget angår, kunde knappt något mera olämpligt val blifvit gjordt, så vida meningen är att gifva läsaren någon aning om Almqvists eminenta ideer, utomordentligt rika fantasi och stundom suveräna välde öfver formen. Och ville man meddela något för Almqvist ksrakteristiskt, till tendensen i samma genre som xColumbine,, så hade väl ett utdrag ur den ojemförligt bättre skrifna och till namnet allbekanta, men dock numera föga kända novellen Det går an varit mera på sin plats, eller någon scen ur Amorina,, der poetisk fägring och grottesk humor äro förenade med de samhällsupplösande teorier, som der bryta fram mera ohejdadt än i någon annan af Almqvists dikter. Om än sålunda åtskilliga grundade anmärkningar kunna göras mot utgifvarens val af författare och prof på deras skaldskap, i let de lösryckta delarne af en eller annan större komposition äro föga egnade att gifva en tillfredsställande förklaring af de omdönen han fält, är dock detta arbetes id6 — att hos de nordiska grannfolken sprida ömsesidig kännedom om de nordiska ländernas språk och litterator — så berömvärd och i nänga hänseenden så lyckligt realiserad, att nan gerna bör öfversa med de svårigheter som ej låtit sig öfvervinnas.