Aftonbladet – 28 april 1871, sida 3

sjeser; dessa barrikader afskära helt och hålod trafiken på Rue de Rivoli, samt å kajen på andrå eiuan af Tnilerierna. Då jag nedskrifvet deasn rader, rasar atriden fortfarande och hvarje utsigt tHl något afgörande synes ännu vara aflägsen. G, B. IE onrsstsndnnsnen RIKSDAGEN Första Esromaren. Stamtruppens ordnande. Forts. från måndagsnumret.) Hr Wallenberg söfiärkte att reservanternas förslag i hvad det rörde ett atsdag som icke uten K. M:ts medgifvande skulle kunna räbbas innehölle en vAda, ty åt en sådan bestämmelse kunde ej gifta föll såkerhet med mindre än att den vore stadfästad genom ett ordentligt kontrakt. Men ännu värre yöre alt teservanterua anvisat en väg som man kan veta hvärt des skall bära at följa, De ha nemligen föreslagit en skrifvelse til K. M:t ört att nedsätta icke mindre än 24 komi16er. Dessa gkule få ett så mödosamt och långvarigt arbete, att det skulle Yara omöjligt att till 1873 åra riksdag hinna få förslaget fardigt. Orätt hade varit att sammanlävka frågan om beväringslagen, som blott afsåge att öfva landets befolknitg, möd skattefrågan. Hvad beträffade förhållandena nu och åf 1869, så erinrade tal. om ätt det nu blifvit verklighet al hväd som då endast befarades, och att vi sett huru ed från topp til tå beväpnad nation kunnat kasta sig öfver en än: nan. Om vi skulle undgå att bli öfverspolade af en äylik atermvåg kunde vi, såsom tal. uppfattade saken, icke gefna ha någon annan utväg än att betrakta den nu antägnä beväringslagen endast som en öfvergång. Det motstånd som nu gjordes kunde ej i längden fortfara. Ingen körporation, den må vara huru stark som helst, kan motstå den naturliga utvecklingen i ett konstitutionelt samhälle. i kommer att pressen hade tagit saken om hand. Hr Tornerhjelm framhöll att mai lika gerna skulle kunna framställa anspråk på lindring i änden som i det onus, hvilket åligger jorden i form af rotärieg.; Men hav icke rättighet att afkarta en börda på andra samhällsklasser. Hvad Vbeträffade det ökade onus som rtästoch rotehållare skulle komma att vidkännas, ansåg fal; att det 45re riktigast att låta regeringen bestämma deteamma. irknde bifall till grefve Björnstjernas förslag. H. excellens frih, De Geer framhöll-att frågan om rustoch rotehållarne lika litet borde skiljat från frågan Om att af indelta armen kunna erhalls 65 IHoplig fam för Poringen som en resände, då han erhölle skjuta borde. skilja frågan om att komma fram från deb öm hästarnes välbefinnande. Tal. hade funnit, att indelninghverket medförde så ojemnt fördelade och tryckande bör: dor att det icke kunde ursäktas med annat än ktt detramma hopvuxit med egendomarnes köpevärden Mön då sålunda häroti å eva gidan låge denna bördaa berättigande, så fr det å andra idan vara orättvist om samma bördör plötsligt ökades. . Det ligger dock i naturen hos hvarje realonus att emåvingom stiga, och enligt uppgjor beräkningar hade rotehållvingaskyldigbeten, som från Början blott titgjort 117 rdr, är 1869 oaktadt alla lindringar stigit till 126 rdr 32 öre. Det syntes gifvet att detta onus Skiälld komma att stiga ännu mycket mera, sedan K. M:t fördrånät dm underofficersskolor, lustläger m. m., allt för tinnande af den beböfliga större öfningen. Hvad beträffäde den indelta soldatens goda egenskaper berodde de isynverliöt åerpå,. att han icke behöfver lefva ett kasernlif, hvilket gör att soldaten på sin lediga tid gör. ingentiog eller IAför ätt göra ondt. Men att dessa Ogdaakapet skulle hätigå tillsammans med att ban hade ett torp att bruka, kunde talaren icke tro; Äfven om soldaten icke sktillö ha stt sådant torp, så komme hen dock att vistas på landet och att bufvidsakligen bli jordbrukare, såsom förut; det kund8 dock icke ligga något ondt i om han äfven eguade sig tt ändra sysselsättningar, såsom att vara skogvaktare, timmerman o, 8. v. I ett så aktadt yrke, gom kri gatyrket i Sverige är, skulle han, som hvarje är andervisade Sveriges ungdom i vapen, helt visst icke sjunka hed till något mindre aktiningsvärdt Dessutom borde mäll bekintig, alt man icke vet hurudant indelnvingsverket skall köininh att visa sig. Det bar ådagslegt sin förträfflighet såsöta trupp, men om det har förmåga att leda en så stor beväring; det veta vi ännu icke. Hvad de båda föreslagna gkfiftelserna beträffade, hade tal. den invändning att mot dem görs; att de icke uttryckte någon egen mening, utan ville Hasta alt bekymmer på K. M:t, som dock framlagt ett fullständigt förslag, hvadan K M:t egde rätt att fordra det riksdagen, i-fall den funne att någon förändriog beböfde göras, derom skulle uttala sin mening. Tal. anskg vidare, geit mot hr -Wallenberg, att om kodungen ginge in på det vilkoret att rotehållare skulle betala vakansafgiften, hvareniot staten åtogo sig att betala den afgift som för öfrigt blefve behöflig, så skulle detta vilkor bli grundiagsenligt och bindande. Frih. Sprengtporten upplyste att det sätt som K. M:t föreslagit redan blifvit antaget inom flera europeiska länder. För uppställandet af åtskilliga bestämmelser i afseende på vakansafeiften önskade tal. äterremirs. Grefve Beckfriis erinrade om att man genom beslutet om silmän värnepligt akulle få en beväringsarmå om 120 till 140.000 man. För en sådan armå fordras i Preussen , så stort antal befäl. Vi skulle således behöfva 20,000 man befäl Men kan man väl tro att vår indelta armå, hur förträfflig bon än må vara, skall kunna duga dertill utan ytterligare öfning, sådan som densamma under vanliga förbållanden kan få. Yrkade bifall till reservanternas förslag. Grefve Schwerin yttrade att han ville likna indelvingsverket vid en gammal ek, som väl hade många vissna grenar, mex ännu egde gröpska Man säger: låt det gamla trädet stå qvar, det gifver ju ändå någon skugga; menförhållandet vore, att den gamla eken stode i vägen för något acnat, för den allmtona värnepligten, och man måste derför sätta yxan till rotep.Indelningsverket kunde, sade man, växa in i värnepligten; men för det ändamålet behöfdes större öfning, som komme att taga soldaten från roten och låta det faktum försvinna, som utgör indelnivgsverkets 8oliditet. Upder frådava förhåltanden kunde tal-icke annåt än gilla det resultat, till hvilket utskottets stora majoritet kommit i afaeende på indelningsverkets upphörande, eburu han icke ville godkänna det sätt, hvarpå man velat att detta skulle ske. Regerrarterna hade på ett segrande sätt ådagalagt denna orättvisa, men han hehöfde icke detta bevis, ty samvetet sade tillräckligt tydligt att man ej egde att till en annans förfång tilskanga sig andras rättigheter. Tal. anslöt sig till reservanternas förslag. Frih. af Ugglas kande icke gilla borttagandet af bofestheten, sågom åt indelningsverket gifvande dess väsentliga sociala karakter.. Grunden för reservanternas förslag hade varit att soldaten be: höfde större öfning; men tal. trodde att detta helt enkelt vore en anslagsfråga, ty. genom ett ökadt anslag bör man kurra vinna samma ändamål som reservanterna ösvtia. Äfven det ändamål som afses med rekryu nas antagande af kronan, nemligen en kortare-tjenstetid skulle lika väl kunna vinnas under nuvarande förhålianden. Den ökade tanga, som rustoch rotehållare komme att få vidkännas, och den fråga, som uu föreligger, borde icke sammanblandas med hvarandra. Att få förstvämnda fråga ordnad, borde dessutom icke vara svårt. då justitiesteteministern yttrat att regeringen iatet bade emot attföretagra detta arbete.