Aftonbladet – 25 april 1871, sida 2

I långeamma och! tysta vandring, belyste de med sitt bleka sorgsna skep, så att det så ut som en stor vaxfackla at fadren upptänt till hans döttrars ära. Stjernorna, som vor högre upp än månan, strålade gladt, som on de gladde sig att få vara sin skapare nära Husdjuren inom slottet läto ej höra andr Jjad än några långsamma, balfhöga läten, fö. rebud till sömn, då på en gång, liksom di rekte från himmelen, hördes några förtjusand toner. Det vid ljudet af trummor och trumpeter inslumrade ekot, vaknade behagligt öfverraskadt af Rossinis melodier; dufvorna som sutto högt upp på tornens tinnar, vrede sina små kofvuden i alla riktningar för at! upptäcka näktergalen, Kaninerna hoppade fram ur sina trefliga kulor, satte sig på bakbenen och ströko sig öfver nosen med begge framtsesarne på en gång. Kuanoriefåglarne, hänförda och förtjusta, utsände sina klaraste drillar, liksom för att bilda en kör till desse förtrollande melodier. Tuppen klef stolt fram ur skuggan af fikonträdet, lyltande sina fötter liksom i takt, så att man nästan kunde tro honom hafva tagit lektion alnågon dansmästare; hönsen, mera prosaiska voro de, som minst af sila läto förströ sig från sina vanliga sysselsättningar, att äte och v rpa. Hvad är detia? frågade prestens hushållerska. Don Deopalvo, svarade dofia Escolasticas som. ..N Låt bli det der Deopalvo, efbröt don Joså, jag har ju sagt dig att han heter Leoboldo, Keo-pol-do, kör du? Doitia Escolastica nickade jakande och fortfor: Don Despalvo fick i morgse sitt bagage, om bans vän ändtligen skickat hopom, och IgKibiSnä ÖCKKA Hus AOjt Och nu spelir kän