Aftonbladet – 25 april 1871, sida 2

mer, än för hans anfall af otålighet, än fö hans högförnämsa stolthet, och än för han löjliga upptåg. Men Leopoldos sarkasmer voro dock egent ligen utan bitterhet, likzom hans stolthet ick var förakt; bans ungdom, lifliga tempera ment och det goda hjerta, som, osktadt han elaka lynne, dock alltid gjorde sig gällande talade mycket till hans ursäkt, och de son omgåtvo honom voro så godsinnade, att de ej blott intresserade sig för honom, utan til och med höjlo af horom, Och derför kunde han omöjligen någonstädes hafva funnit er säkrare fristad än i skötet af denna familj. hvars alla medlemmar voro af åsigter alldeles motsatta hans egna, och hvilka han hvarje dag motsade, förtretade och retade, helt bekymmerslöst och med största brist om ej på grannlagenhet, åtminstone på rättvisa. Då dotia. Liberata tyckte honom vara alltför mycket förtviflad, sade hon: Don Deopalvo, pi måste med edra böner vända er till Sen Cayetano, Försynens utskickade, De, som tillbedja honom, blifva aldrig rika, men aldrig, aldrig felas dem deras dagliga bröd. Gör ett löfte till detta välsignade helgon, och ni skall få se att han hjelper er ur de här svårigheterna. Var så god och gä och stek en apa, dofia Liberata!. svarade Leopoldo. Tror ni kanske att jag är en vidskeplig tok, liksom ni sjelf ? Hvarjo gåvg han kom in i sslen brukade också de båda fruntimren vända porträttet af sin älskade beskyddare Cayetano mot vägen. e Ser ni., sade då Leopoldo, shelgonet skäms för mig och vänder mig ryggen. Mirakel! mirakel! Skynda att med en nativtsfla förvara minnet a? denna märkvärdiga händelse. När don Joså och kungs Hustru och syster,