Aftonbladet – 22 april 1871, sida 3

an a TA, UUAA UV UMAS 2 BALI utlåtande, derpå punkterna 1, 2, 3, 4, vidare punkten 6 och slutligen punkterna 8, 9 och 10 skulle igt företagas. Häremot gjordes dock invändningar af igt orefse C. G. Mörner, hr v. Geyer m. fl.. hvaremot På förslaget understöddes af grefve af Ugglas, hr pI Tornerhjelm och frih. Sprengtporten, af hvilka len I den förstoch den sistnämnde redan nu uttalade ny sitt ogillande af utskottets förslag att göra värnen Pligtslagens antagande beroende af en ersättving tt till rustoch rotehållarne, hvarjemte den försttl I nämnde yttrade, att han icke för gin del kunde ns I fatta den fosterländska logik, som gjorde antairi gandet af hvad som vore för landet nyttigt beronj ende af att en klass af nationen erhölle fördelar st ) På statens bekostnad. Sedan nämnde beslut blifvit fattadt och första npopkten i värnepligtelagen föredragits, erhölls or;st I det af hr Berg, som förklarade, att han, under tackåsamt erkännande af de förtjenster krigsministern nnedlagt genom sitt förslag till förändrad armåorganisation, hvilket åter ligger till grund för K. M:ts, komme att rösta för detta, men att detta endast skedde med vemod. Tal. framställde förde träffligheten af indelningsverket och vitsordade k. jatt under den tid af 17 år som han exercerat äl lsvensk beväring, denne alltid visat stor läraktigos I het. Tal. trodde icke att det hade varit behöfligt att gå så långt i fordringar på vapenöfningar, som i krigeministerns förslag skett och att dessa D öfningar skulle komma att at svenska folket känNn Inag tuvga; men under närvarande förhållanden i )I Europa ansåg han det dock vara med sin pligt n Jöfverensstämmande att rösta för det kungliga förslaget. Tal fordrade emellertid bestämdt att indeiningsverket skulle komma att qvarstå. Frib. Bildt hyste några betänkligheter mot r I sjelfva den grund, hvarpå den nya beväringslagen I hvilade, men ville dock icke i afseende på densamma framställa något särskildt yrkande. Betänkligheten berodde derpå, att man utgick från Jen fix, till sin numerär bestämd etam och med denna ville förena en till siffran obestämd, ständigt växande beväring. Men en bestämd stam nkan icke meddela mer än ett visst mått militärisk duglighet åt ett visst antal beväring på en viss tid. Den stam som blifvit föreslagen kan således icke åt ett obestämdt antal beväring gifva t en tillräcklig skicklighet i fall och när detta antel blir för stort. Det vore derför bättre om man R åt en mindre del af beväringen gåfve större öfning och begagnade den andra delen till ersätti möestrupper. En armå af 50.000 men, väl öfrvad, har en stdy.2 försvarsstyrka än 70,000 man mindre öfvade, I sådan som bär föreslagits. Detta hindrade dock licke tal. att sätta? det kungliga förslaget, emedan I detta icke kunde bli ancAt ön en öfvergångsform och I derför att, ifall det visade ig att dessa betänklighe;Iter vore grundade, något ma tal. trodde skåla , komma att ske ganska snart, sa vore det intet hinder att gifva en delaf beväringen större öfning. Härvid anmärkto tal. att någon mannaniån icke I komme att ske; ty det skulle genom lottning beIstämmas hvem som skulle erhålla större eller mindre öfuing, och om ynglingarne sjelive finge välja .15å trodde tal., att de skulle vara för detta sätt att ettdera till allra största delen slippa ifrån exercisen eller också lära sig den grundligt. För öfrigt Tblir det alltid i krigstid slumpen som afgör hvem som först skall komma att föras emot fienden och med blod betala sin skuld till fäåderneslandet. — Tal. erinrade vidare om nödvändigheten af frågans lösning nu, en nödvändighet som hvarje svensk man iosåge. Om den ifrågasatta lindringen hade tal. icke velat yttra sig, ty denna fråga hörde icke hit. Orättmätigheten i anspråken på lindring hade tillräckligt blifvit ådagalagd i pressen och af reservanterna i första kammaren. Det vore sannt att rust och rotehållarne vore berättigade att få ergättning för den ökades tunga som genom det nya förslagets antagande komme att åläggas dem, nen då de egde en majoritet inom reprerentationen kunde de vara säkra om att få alit hvad som vore billigt ja allt hvad som vore både generöst och billigt. Men att tilltvinga sig nya rättigheter vore icke politiskt klokt af rustoch rotehållarne, ehuru de äro en majoritet. — Såsom god svensk och god medborgare var talaren pligtig att sätta sig emot alla vilkor. Grefve Oscar Mörner föreslog ålderklassernas nedsättning till 9. Då man berälmat, att det finnes 16,000 man i hvarje åldersklass så skulle detta göra 144,000 man, och man hade då jemte den stående armen omkring 180,000 man. Tal.trodde att få fiender skulle våga att till en början hos oss landsätta mer än 50,000 man, och man hade då, med en sådan truppstyrka, rund tid att innan den andra landstigningen skedde, uppsätta en tillräcklig försvarsstyrka. Anrorlunda förhölle det sig i kontinentalländerna, och der måste man derföre ha större truppstyrka. Tal. trodde för öfrigt, att den föreslagna landstormen, som icte öfvat six å fem år, icke skulle komma att något uträtta. en skulle dock vara underkastad årlig mönstring och detta komme att kännas som ett tungt band. Grefve af Ugglas erinrade om pligten för hvar och en att utan rättighet till lega värna sitt lands gjelfständighet, hvilken pligt vore ännu mera binande för de förmögnare, icke blott medan de hade mer att försvara utan derföre att de genom sin bildning borde såsom medborgare vara fullare och varmare förenade med sitt land. (Bra!) Men för att kunna något i krigstid uträtta, så måste de i fredstid ha förvärfvat en krigsbildning, hvilken gör att reservbefäl kan ur deras leder utgå. Att förvärfva denna bildning medtager viszerligen, en tid som för dem är dyrbsarare än t. ex. daglönaren, men man måste komma i båg att de bildade klasserna haens pligt att visa godt exempel på fosterlandskärlek, om de vilja att denna skall få fast fot bland de obildade, och att det inflytande som de sålunda förvärfva är af stor vigt icke blott för ögonblicket utan äfven för framtiden. — Hvad grefve Mörners heräkningar i afseende på armåns numerär beträffade, visade talaren, att i dem glömts rekrytklasserna, som till följd af bristande öfning måste tillsvidare vara oanvändbara. Vårt läge gjorde för öfrigt att vi kunde bli anfallna på så många punkter attstyrkan måste delas. Hvad reserven beträffade trodde tal. att om fienden trängde så långt in i landet, att denna behöfde tillgripas, så skulle i alla fall en hvar svensk man komma att deltaga i landets försvar. Hr Tornerbjelm ville med anledning af de sorgliga händelser, som timat i Europa, ännu hellre än eljest skulle skett, bifalla det k. förslaget och bevilja de medel, som för dese utförande vore nödvändiga. Att en stor börda blefve lagd på nationen vore en nödvändig konseqvens af dessa bändelser. Att hvarje svensk man skall, i fall af behof, ingå i landstormen är gifvet antingen det står lagen eller icke, och på något sådant bar vårt and äfven förut gifvit vackra bryr ved Frih. A. C. Raab erinrade i afseende på ytirandet, att man skulle kunna nöja sig med en minlre men väl öfvad armå, att ensamt Sveriges östra kust vore 200 mil lång och att man således ej med n liten armå skulle kunna koncentrera en tillräcklig styrka på ett ställe der landstigning föröktes. Grefve Mörner hade yttrat att blott nio iidergsklasser behöfdes derföre att en fiende aldrig kulle våga sig på att landsätta mera än 50,000 nan. Men huru vet han det, min nådiga grefve?. in dag om året för att gå till en mönstring vore äl dessutom icke så stor uppoffring. Hr Hallenborg ogillade, art något vilkor upptällts för antagande af värnepligtslagen och uttaade i varma ord vår skyldighet att tänka på för lerneslandets oberoende. Hr v. Koch ansåg det framför allt nödigt att aken blefve nu afgjord. Tal. ville derföre, utan tt göra något yrkande, framställa mindre vigtiga nmärkningar mot en och annan punkt i förslaget, å det att de sedermera och sedan hufvudfråsan blifvit afgjord måtte rättas. Eriorade om atsen: Om du vill fred, så bered dig på kriget ich tillstyrkte bifall till det k. förslaget. Grefve Henning Hamilton anmärkte emot refve Mörner, att landstormen för vissa krigets ndamål kan vara ganska användbar, utan att ha å stor exercisskicklighet. Tal. bade år 1869 aftyrkt regeringens förslag, men tillstyrkte det nu. )etta berodde dels derpå, att krigsreserv då icke kulle bilda ett helt för sig, såsom nu landstornens första uppbåd, hvarigenom ett större antal nn sam af stammen kunde ladag glntlla i armäån