Aftonbladet – 21 april 1871, sida 2

Till venster kan ögat följa den raka landsvägen midtigenom den grönskande kusten till det prydliga Poerta Real, och derifrån till ön eller staden San Fernanåg, mot hvars kust hafsvågoina, döende, i hvita saltkorn afsätta det bländande skum, som gungar på deras barm. Till höger slingrar sig landsvägen mellan vinberg och trädgårdar, medan den längre fram går som ett hvitt snöre mellsn de rika kornfälten, ända till Ban Lucar, Mot norr, i motsatt riktning mot hafvet går vägen till Jerez, och här ligga de präktiga stenbrott, hvarifrån, under århundraden, hemtats materialier till de byggnader menniskorna ppprest, än till religiopens förherrligande, än till egna praktboningar. Här ser man också på långt håll jernvägen draga fram öfver slätten, men huru liten!... huru obetydlig! Då man derifrån ser bort till slottets tusenåriga murar, så starka, så kraftfalla, så storartade; eller skådar de sekelgamla kyrkorpa, här i Cadiz, i Puerta Real, sköna och oföränderliga, oberörda atstormar och oväder, af krigets och tidens åverkan ,,. och jemför dermed nutidens storverk, kan man ej låta bli att tänka att ju mera menniskan sflägsnar sig från Gud, ju -obetydligare, obeständigare och flyktigare, blifva ej blott hennes tankar utan ock hernes bänders verk. Men låtom oss försigtigt, för att ej förlora fotfäste, nedstiga otför tornets förfallna trappa, och stanna på vapengården, den fredlibaste plats i verlden, som bibehåller sin fordna benämning, endast såsom hedersnamn. Till höger ha vi här kleckarens bostad, som är åen sämsta, emedan den har fönster åt en trång gård, hvars ena sida utgöres af ett af de stora, låga-tornen, på hvars täk