Aftonbladet – 20 april 1871, sida 3

dög, SA STLÄNBONUM, Cd. V. 5. de som Icke vilja antaga försoningen i Kristi blod. När I menniskan skall svara inför Gud blir det till Isist endast fråga om detta, icke om huru hon lefvat och uppfyllt sina pligter här i I verlden. Vidare. anförde han ett ställe i Uppenbarelseboken, der det heter, att de Totrogne skola kastas i den brinnande sjön. Den troende tar i all nöd sin tillflykt till IJesus. När djefvulen förskapar sig till en ljusets engel och frestar henne, då skall den Itroende själen svara djefvulen: Jesus är min. Han har köpt mig med sitt blod. Jag är hans brud och väntar att han skall införa mig i brudkammaren. Såsom en god herde skyddar Jesus sina lam, sina får, sina dumma får, som ofta rusa i faran, utan att förstå att akta sig för henne. Hvar och en gom, vore det ock endast till en del, söker saligheten genom dygd och fromhet och icke uteslutande genom Jesu blod, som, med ett ord, söker haltvera med nåden, är Guds fiende och Jesu fiende. Slutligen framställde talaren en bön, att Gud, i händelse han skulle hemsöka vårt land med att låta Antikrist sända hit några af sina förebud, måtte bevara siva trogna i frestelsens stund. I sammanhang härmed vilja vi äfven 1 korthet omnämna innehållet af samme predikants predikan den 25 Mars, Marie bebådelsedag, aftonsången, likaledes i Blasieholmskyrkan, hvilken ådagslägger att han med sitt starka betonande af tron på försoningen ingalunda förbiser nödvändigheten af ett sedligt sträfvande hos menpniskan. Med anledning af den ur Kristi pinos historia bemtade texten, som handlade om Judas förräderi och Petri förnekelse, skildrade han å ett särdeles lefvande och åskådligt sätt, fan det rådande begäret efter jordiska eg0delar steg för steg ledde Judas till den svarta förbrytelsen, och vwade hvarthän det leder, om menniskan, då hon omfattar tron på Jesus, likväl förbehåller sig en favoritsynd, från hvilken hon icke vill afstå. Hvajje sådan synd — vore det äfven blott en — på hvilken man sålunda håller och som visar att att man i grunden icke älskar Jesus, är en synd till döds, som icke förlåtes. Man må icke lita på, att man nog skall få tillfälle att bättra sig. Det kan hända att God icke ger något sådant tillfälle. Gud är allvarlig och låter icke leka med sig. För den dereniot, hos hvilken — sågom hos Petrus — kärleken till Jesus fortlefver i bjertat, för dem är fallet blott en varning, som skall lära dem, att icke lita på något, som Herrans ande verkat inom dem, utan blott på hvad Jesus gjort. I anledning af dessa båda predikoföredrag vilja vi framställa ett par anmärkningar, hvilka icke så mycket äro riktade specielt mot lir Licdström, som icke fastmers mot hela den religiösa riktning, han tillhör. I alla predikningar af denna riktning framställes, för såvidt de beröra sedeläran, endast en negativ sedlighet: De framställa den strid menriskan har att föra mot sina begär, men ha icke något annat mål för denna strid att uppvisa än det att frälsa sin egen själ. Att menniskan skulle ha något positivt godt att förverkliga, att hon skulle ha något att nträtta för Guds rike framhålles föga eller afvisas till och med såsom en förmö.ten tanke. Allt är gjordt henne förntan. För henne finns blott alternativet: antiogen en religiositet, som belt och kållet uppgar i tron Få försoningen genom Kristi blod, eller också ett egenrättfärdigt sträfvande att insamla meriter, eom en gåpg vid sluträkenskapen kunna göras gällande hos Gud, Men bärvid glömmer man alldeles, att det i våra dagar öfverallt finns en mängd kristne — visserligen ännu en minoritet, men som med den sanna religiösa odlingens framsteg växer i styrka — hvilka icke kunna betrakta renniskans förhållande till Gud ur den abstrakt juridiska synpunkt, som ligger till gruvd för satisfaktionsläran, och derföre icke heller betrakta det sedliga lifvet hufvudsakligen ur synpunkten af belöning eller straff. För dessa kristne sammanfaller tron på Kristus med tron på den höga bestämmelse, till hvilken menriskan såsom Guds barn är kallad, Vid sidan af ett sådant evangelium behöfves ingen särskild ag, ty det sedliga idealet ivgår deruti. Dessa kristne tro, att det sedliga ideal kristendonen uppställer — kärlek till mennickorna, kärlek till Gud — är någonting som är värdt at eftersiräfvas för sin egen skull, och att 1888 successiva förverkligande utgör en väsentlig del af den salighet, för hvilken Gud bestämt menniskorna, icke ett medel till ss ighet, Denna kristendom är, såvidt vi kuona örstå, Kristi egen, ty det är han som sagt: Salige äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheter., och: .varer fullkomlige, såsom eder himmelske fader fullkomlig är. Den kristendom, som går ut på att, med ett inda till sjelfförintelse drifvet förnekande af len menskliga individualiteten, genom tro på n främmande tilifyllestgörelse undfly helvetet ch vinna himmelen, kunna vi dertör — med. ult erkännande af välmeningen hos dess förUnnare — icke anse annorlunda än som en rrångbild af den sanna kristendomen. Pastorsadjunkten Palmbergs predikan uti Blasieholmskyrkan Auvnandag Påsk, högmesan, var på sitt sätt ganska märklig. Med nledning af dagens text om Jesu uppenbaelse för tvenne lärjungar i Emaus iramböll an, att kristendomens väsende består i ett ersonligt umgänge med Jesus, och att den om aldrig erfarit detta blott stannat i dess tanverk, men att den troende icke alltid änner Jesu värvaro. Så Jänge merniskan cke är Guds barn känner hon icke heller ehof af Guds ords tröst sonat än tidtals, pen sedan hon det blifvit behöfver hon ån tändigt, likasom ett fattigbjon, hvilket i bör;n blott behöfver tilljälligt understöd, men edermera, när det riktigt kommit i elänåe, ehöfver bjelp ständigt, så sit födan likasom öres till munnen på detsamma, eller fikasom tt barn, hvilket, vär det fått smaka någon itt, som det särdeles tycker om, måste se en af modrenp uppställas på en hylla så högt, tt det icke kommer ät den, utan för att få !era derat måste bedja: Kära mamma, git ig meral, Så ställer äfven Gud sina andga hälvor så högt, gör dem så cåtkomliga ir menniskans förnutt och naturliga förr.öenheter, att hans barn icke sjelft kan taga em, utan måste ödmjuka sig och bedja, för WW pågot af dem. För att tokta sina arn och pröfva deras tro iåtsas Gud stunom öfvergifva dem eller — såsom talaren ttrunkta tig —— IGkor Rn nä danlen män 18