Aftonbladet – 19 april 1871, sida 2

ed förordande af utskottets förslag. Hr: junnarsson apostroferade med stor häftiget några af de talare, som gjort anmärki ingar mot utskottets förslag, och yttrade sig! ånligt om de nu föreslagoa lindringarne i! oteringsbördan. Frib. Koskull skulle för sin del gerna omatta en plan, som ginge ut på att rotera äfen den jord, som hittills derifrån varit beriad. Men gentemot utskottets och reserranternas planer, som ginge ut på att ställa tammen på den lösaste och ovissaste fot, våste ban förorda det kongl. förslaget. Hrr Hörnfelt och Lundqvist anslöto sig till utskottets förslag. Frih. Tamm omfattade det kungliga förlaget till allmän värnepligt och ansåg det rara fullkomligt orätt, om aflyftande af eller indringar i indeloingsverket uppställdes såsom vilkor för dess antagande; ville emellerid ej motsätta sig hr Kallstenii lindringsörslag. Hr B. J. C. Wikström (från Wermland) ipplyste att han vore rotehållare, i det han ensam hölle 4 och tillsammans med andra 3 soldater; men att han skulle betrakta det som en stor orätt, om han utan verklig aflösning finge detta på hans egendom hvilande onus borttaget, till förfång för andra. Hr Wennerus förordade kungliga förslaget och visade den indelta stammens värde, isynnerhet ur den politiska frihetens synpunkt. Hr Ola Andersson i Nordanå försvarade i ett längre, särdeles humant och i hyfsad ton hållet föredrag förslaget om indelvingsverkets uvpbäfvande. Samma åsigt uttalades af hr N. Nilsson från Malmöhus län. Hr J. Lindström replikerade några af de före.ående talarne, särskildt hr Key, och påpekade det gåtlika, sväfvande och obestämda I Carl Ifvarsons uttalande. Hr Key uppträdde också för att replikera; men replikerna bestodo hufvadsakligen i lika innehållslösa som häftiga utfall och på all tillstymmelse till qvickhet blottade ordrytterier, riktade mot de talare, som haft något att anföra mot hans förra föredrag. Herr Gunnar Eriksson och Fredriksson äskade antagandet af utskottets förslag. Hr Mankell förklarade de i hr Kallstenii förslag uppställda lindringarne vara inpraktikabla och menade, att då Första kammaren redan beslutit i ämnet, tjenade en återremiss till ingenting; äfven denna kammare borde sålunda fatta ett beslut, och det enda, som bade utsigt att kring sig kunna samla en majoritet, vore utskottets förslag. Hr P. M. Johansson föroråade utskottets, frib. Fock deremot återremiss. Hr Jöns Pehrson gjorde några grofva angrepp mot åtskilliga talare, som vanligt grundande sig på den fullständigaste missuppfattning af hvad de sagt. ed frih. Fock instämde hrr Adlersparre och Grafström. För öfrigt uttalade sig i längre eller kortare onföranden för utskottets förslag: hrr Sam. Johnson, P. K. Anderson, J. F. Petterson, P. Ericsson i Wik, Magni, Joh. Anodersson i Knarvik, Nils Larsson i Tullns, Olof Olsson i Olebyn; för återremiss: G. E. Ericson, Lönnberg, Kallstenius, Alltin, Edström; för frih, J. Ericsons reservation: hr Stenbäck. Sist uppträdde br Dufva och yttrade sig med stor skärpa mot regeringens förslag, derför att man deri icke fann spår af det erkännande af jordbrukets berättigade anspråk på lindringar i dess bördor, som lemnats i 869 års proposition, ehuru det nu ifrågasattes åtsgandet af nya skyldigheter var af vida större utsträckning än som 1869 ifrågasattes. Tal. motiverade utförligt sin åsigt, att den del af värnepligten, som skulle fullgöras i den allmänna bevärivgen och genom inträdet i den aktivs, för alla slags krigsföretag afsedda armån, verkligen var en utskrifning, i den mening hvari detta ord i knektekontrakten förekom, och att följaktligen ett rättsanspråk förefanos på lindring i de äldre bördorna om nya skulle åtgas. Tal. var således icke anhängare af det k. förslaget; men omständigheterna vore likväl sådana, att han kunde tvingas att bifalla detsamma. Det var det särskilda utskottet som bragt sakerna på denna punkt, genom sitt förslag, som hvarken var bygdt på rättsgrundsatsen eller på billighetsgrundsatsen; som icke tillgodosåg det allmänna bästa och som äfventyrade den likställigbet, som vore att eftersträfva och slutligen äfven landets välfärd. Han hoppades dock att änpu finres möjlighet att undvika valet mellan dessa båda alternativer. Då förmiddagens plenum kl. half 4 afslöts, voro ännu en betydlig mängd talare anmälda att yttra sig.