Aftonbladet – 17 april 1871, sida 7

ARTER ARGVAR SVE TER IMIVV ISA MISS am mm te skicka de största i skolan, och ändå skall hon arbeta och förtjena, och hon gör det. När lördagen kommer har hon utfått en penning, stor nog att betala hyran för veckan, och för att hon utan bekymmer kan tänka på bröd för de värmast följande dagarne. Men söndagen kommer: mannen är hemma, af sin egen arbetsförtjenst har han hemfört föga eller intet, ty hän var bortskyldig sin veckopenning, och mera ändå. Eftermiddagen blir honom lång, han har visserligen sofvit bort en god siznd deraf, men ändå äterstå några timmar till sängdags. Han står i dörren och ser några glada kamrater gå förbi, de ropå honom, de skola gå till ett ställe, som han endast alltför väl känner ch dit han hela dagen längtat. Men värdinnan på krogen ger ej mera kredit, han tager det återstående åf sin veckopenning och han följer kamraterna åt, En timma senare kommer han kanske hem, halfrusig, åtföljd af de lustiga bröderna; de medföra en butelj bränvin, som dock spårt är tömd. Nu skall mannen i huset bjuda ytterligare förtäring, men han har inga peoningar. Hvad gör det? Hustrun har, hön fick penningar i går för sitt arbete. Han befaller henne framtaga dem; hon nekar. Ursionig öfver motståndet, rusig, halft vänvettig,störtar han emot henne, barnen kasta sig skrikande emellan, dryckesdröderna skratta, penningarne komme fram och ett af barnen skickas med dem och buteljen att skaffa nja förråd af den olycksaliga dryck, som kallas bränvin. Vi fråga hvar och en som tillhör årbetsklässen eller som på nära håll sett densammas lif, om ej denna vämjeliga tafla är sann, om den ej bar många motstycken — ä0K, alltför mångat Men, invänder män, dettas allt kän ju ske ändå. Marinen kan ändå med hogg och slag tvinga husttut ätt utlerna sin arbetsförtjenst it honom ätt supå upp. Ja, han kan det, men måntie han gör det? Hvåd är det som förmår honom att sålunda frånröfyå bustron hennes penningar, om ej kärslan af att han här rätt dertil? Visste han ått han derigetom öfverträdde ett lagbud, så skulle hån ovilkorligen derigenom understundom Kejdås. Visste hon, hustrun, att lagen skyddade hennes egendom, skulle hor bättre vara i stånd att försvara den. Och i hela förhållangat mellan man och hustru skulle inträda en alldeles ny vändning. I stället för att anse hustrun som sin tillhörighet, som en. underordnad: varelse, den der han egde rätt att trampa på, om han så ville, skulle manoen respektera. henna, anse henne gom en menniska af saroma menniskovärde, som han eger sjelf, och, om ban ville tillegna sig hennes penningar, åtminstone vara tvungen att med goda ord bedja derom, i stället för att med hugg och slag tilltvinga sig dem. Jag, som skrifver detta, har sjelf hört en husttu på det bevekligaste bedja sin man att icke taga penningar med sig, då ban gick ut en söndagseftermiudag; jag har hört honom svara. att han kunde taga hvåd han ville i huset och hennes penningar, ty, tillade han hånande, de tu äro et. Och han knuffade henne undan från byrån der hon stod och han tog de penningar, som hon förtjent på mattvätnad, och han gick, och han kom hem midt i natten, rusig, och slog hustrun och slog barnen — och det var för hennes penningar han fått sitt rus, och hom hade icke en bit bröd i huset till följande dag! O, I män, som stiften lagar för oss, kunnen I ej se att edra föräldrade lagbud, grun dade på helt andra förhållanden; ej passa in i den nya tiden, ej kunza härma den riktning dena tid med eller mot eder vilja sjellständigt tager! 2 Jag har nyss talat onrarbetsklassen. Man torde mena att hvad som på denna är tilllämpligt, är det icke för högre klasser, för mera bildade, för rikt folk. Jag tillåter mig vara af en annan mening, men. vill blott i förbigående anmärka, att det utan tvifvel är af vida större vigt att genom lagen skydda det stora antalet, arbetarnes hustror; än det lilla antalet, de rikas och -förnämas hustrur, som dessutom till sitt skydd kunna räkna bildning och finare vanor, fruktan för. verldens omdömen med inera dylikt, som ej kowmer den fattiga hustrun till (godo... Derföre skulle det vara lägstiftarens. pligt att äfven om den rikes-hustru icke hade allra minsta olägenhet deraf, dock för den fattiga hustruns skull ställa ull den egendom hon sjelf eger eller förvärfver under lagens skydd, gifva henne rätt att ega hvad boni sitt anletes svett förvärft. Detta är allt hvad vibegära,viqvinnor, som äro gifta och på samma gång ännu mer omyndiga än de-barn vi föda till verlden — är det för mycket? Att äfven den rikes hustru ofta, kanske lika ofta som den fattiges, kan behöfva 1agens skydd för sina egodelar, derpå torde hvar och ens enskilda erfarenhet emellertid icke sakna bevis. Hvilket uttryck är ailmännare än det: han har förstört de penningar han fick med sin bustro. Men ätven om mannen icke förstör dessa penningar, så är det hårdt för bustron att icke ega något som hon kan kalla sitt, att icke: ens kuäna räcka en hungrande: like ett stycke bröd, utan att först tzga det från mannöns förråd. Det är hårdt att då bon förut egde penöivgar, sedan hon blef gift, vara ett slags nådebjon, som genom ödmjukhet och lyänad skall förtjena de gåfvor hvaraf bon fefver. Det är hårdt äfven när hustrun älskar sin man, rär manven älskar och ärar sin hustru. Om hon vill öfverraska honom med en gåfta. af något som ban önskar sig — det är ja nästan löjligt, ty det är ju hans pentivgar hon dertill använder; äfven om bop genom eget arbete förtjenat penbingarne dertill, äro de ju ändå hans. Hon kän icke gifva sina barå n gäfva — hon skickar dem, kanske med en liten sveda i hjertat, att tacka pabpe. Men det är jo småsaker, invänder man. Javisst, men der man och hustru älska hvarandra och lefva ett aktningsvärdt lif, är det jast småsaker som utgöra största plågan. Och dessotom skola vi genast öfvergå till de stora olägenheterna, olyckorna. Ingen torde väl vilja bestrida att mången upg karl gifter sig med en rik flicka, just för att få sina skulder betalde: eljest behöfde den utvalda makan icke vara rik. I de dlesta fall underrättsr han icke sin hustru derom; hön vet på öret buru stor hemgift: hon medförde, hon tror sig ega rätt att ordna sitt bushåll efter beräkning af en ganska stor årlig inkomst; mannen finner det motbin