Aftonbladet – 15 april 1871, sida 3

ligt antydt och påpekat, men på samma gån; fcamhållit icke allenast statens skyldisket at fortfarande, såsom hittills skett, bereda rustoch rotehållare all den lindring, som kör åstadkommas utan öfriga medborgares oskäs liga betungande, utan ock att artagandet a regeringens förslag på intet v.s utestängel möjligheten att framdeles, när tiderna bi lugnare, bygga försvaret på annan gruid är den nuvarande. Då efter all sannolikhet nya och stor: välfniogar förestå, under en ej aflägser framtid, då allt synes vara ovisshet och osä kerhet inom den allmänna europeiska politi ken, så tyckes det som tiden nu sannerliger vore bra illa vald för att låta frågan om vårt lands försvar urarta till ett köpslående om indelningsverkets afskaffande. Hvad der sanne fosterlandsvännen vill under anförds förhållandep, är och kan icke vara något annat än skapandet af ett starkt och väl organiseradt försvar, detta må nu vara bygdt på regeringens förslag eller på någon annans. Att uppskjata dermed en dag längre än som skett, biott för att komma den invecklade aflösningsfrågan till hjelp, hvilken, efter hvad det sagts, skulle erfordra årslåvga utredningar, vore ju ett oförsvarligt lättsinne, ty frågan om indelningsverket kan uppskjutas, men frågan om landets försvar kan det icke. Det är derföre vi icke heller tro, att landets representanter, änskönt många af dem äro ställda i det för ett mindre pligtömt sinne svåra förhållandet att nödgas rösta i egen sak, gerna utsätta sig för att åter möta sina kommittenter med det numera temligen utnötta svaret få frågan i hvad skick vårt fosterlands försvar sig befinner, att den frågan ha vi lemnat lika oafgjord ifrån secs, som vi togo emot den?. Hafva vi misstagit oss eller icke? — Det skall inom kort visa sig.