Aftonbladet – 15 april 1871, sida 3

välla sig endespotisk makt, så kan han dock aldrig påräkna den indelte soldatens stöd, ty denne utgör ju sjelf en del af det folk, hvars frihet förtryckarne vill tillintetgöra. Slutligen, då våra värnepligtiga söner en gång skole kläda blodig skjorta för fosterlandet, kunna vi väl ej lemna den i säkrare händer, än til den etfatte, väl öfvade och i mödor härdade stam, som utgör deräs fäder, bröder och dagliga omgifning. Akten eder alltså att sätts pan till roten af detta stolta, gamla, änrt änfriska stamträd, hvilket bör gifva saft och näring åt de unga, veka grenar, som kring detsamma skola titspire, för att skydda vår frihet och vår sjelfständighet: . Men, viljen I med lättsinne, egensintiighet och öfvermod ställa vår tillvaro på spel, genom att rifva ned det gamla goda från grunden, och på en lös grond bygga en bräcklig bygnad; viljen I ej lyssna till utan envist trotsa, de rop, som från landets alla delar enhälligt till eder utgå, om en snar och tillfredsstöllande lösning af den stora fosterländska frågan: ordnandet af en stark folkbeväpning, utan friköpning, grondad på indelningsverkets bibehållande — då skola vi hoppas att nationens högste styresman må begagna sig af den makt, som grundlagen lagt i regentens band, för att kalla andra ombud, hvilka vättre än I, må veta att föra svenska folsets rätta talan! De store, fosterländske män, vilka fordom burit svenska kungaspirån i in hand, öck vetat att med kraft föra den, afva aldrig förgäfves vädjat till svenska folcets fosterlandskärleb, då de velat, med dess istånd, trygga vår frihat och vår sjelfstänlighet. Så gjorde Engelbrekt, Sturarne, våra tora Carlar och Gustafver, då de vid riksnötena ej vunno gehör. Att vår nuvarande tatschef ejheller skall förgäfves vädja till sitt olk, om så skulle fordras, det hoppas och ror en varmt fosterländsk Odalman. bossen