Aftonbladet – 14 april 1871, sida 3

ty å ena sidan är enligt nu gällande bestämmelser norskt-svenskt statsråd lika befogadt och giltigt som svenskt-norskt, och i det sistnämnda, hvilket faktiskt är det, som nästan uteslutande användes, äro de frånvarande norska statsråden, hvilka utgöra den norska regeringen i Kristiania, tillstädes genom sitt i ärenderna gifna betänkande, och å andra sidan beror det i en församling, hvilken blott har att afgifva råd, mindre på antalet af en åsigts försvarare, än på de intressens vigt, för hvilka de tala, och den kraft, hvarmed de förmå att framhålla sin åsigt. Deremot har förslaget icke aflägsnat den nu gällande, föga rimliga praxis, enligt hvilken ärendernas föredrag ning i sammansatt statsråd till och med i frågor som blifvit väckta å norsk sida, och som kanske väsentligast ha sin rot i norska förhållanden, sker af svenskt statsråd. Slutligen kommer den vigtigaste invändningen på denna punkt, att nemligen det unionella state rådets verksamhetsområde genom antagande af det kgl.förslaget skulle i flera riktningar utvidgas utöfver hvad som bildar den lagliga och häfdvunna begränsningen i afseende på det nu befintliga sammansatta statsrådets verksamhetssfer. Sålunda skulle, i enlighet med förslaget, åtskilliga förhållanden hädanefter kunna bestämmas genom gemensam lagstiftning, hvilka hittills varit öfverlemnade åt hvartdera rikets särskilda förfogande (Förslagets 15, mom. 1, 29 och 35). För det andra är — medan hittills vid behandlingen af gemensamma eller inbördes angelägenheter afgörandet, huruvida ett af storthing eller riksdag fattadt lagbeslut borde sanktioneras, nästan alltid egt rum i vederbörande rikes statsråd — i förslaget uppstäldt som regel, att sanktion af dylika lagstadganden skall afgöras först efter öfverläggning i unionelt statsråd. För det tredje kan; enligt förslagets 16, i unionelt statsråd, såvida konungen finner så tjenligt, en förberedande öfverläggning ega rum, då det är fråga om rättigheter, hvilka i följd af gemensamma eller inbördes bestämmelser tillkomma det andra riket eller dess invånare, eller om tillämpning af sådana bestämmelser på gifna fakta, eller om att fatta beslut som kunna gifva konungen anledning att vidtaga något mått och steg äfven för det andra riket. Nu följer af sig sjelf, att om än en sådan öfverläggning icke formelt leder till beslut, måste dock i verkligheten ifrågavarande ärendes utgång derigenom vanligen afgöras, och denna bestämning innehåller sålunda en högst betydande utvidgning af området för den unionella behandlingen och afgörandet af frågor, i det den indrsger derunder en oberäknelig mängd förhållanden, hvilkas ordnande hittills varit öfverlemnadt åt hvartdera landets egna auktoriteter.. För det fjerde utvidgas området för det unionella statsrådets verksamhet, derigenom att det kommer att omfatta alla diplomatiska ärenden af större betydenhet — hvarom mera här nedan — och slutligen skall för det femte det föreslagna införandet af kreditiver föranleda användningen af unionelt statsråd vid flera tillfällen än hittills varit brukligt. Med afseende på den andra hufvudpunkten, de diplomatiska ärendernas behandling, söker förslaget att möjliggöra en mera betryggande konstitutionel kontroll af dessa, genom att förflytta dem från det svenska ministeriella statsrådet till det unionella statsrådet. Redan pu har emellertid i verkligheten blifvit händelsen att — såsom äfven unionskomiten upplyser — ärenden, som angå förhållandet till främmande makter, företagas till behandling än i statsråd; bestående af samtliga hos konupgen närvarande norska och svenska rådgifvare, än i statsråd sammansatt enligt vanliga grunder, än i vederbörande rikes särskilda statsråd, sålunda att redan nu en ter. ligen vidsträckt kontroll är faktiskt Tuöjlig. Konstitotionsutskottet uttalar sig kharom sålunda att det erkänner önskvärdheten af att den anordning vid diplomatiska ärenders behandling, som i förslaget bragts å bane, må bli genom lagen betryggad; men utskottet kan å andra sidan icke annat än antaga, att den ifrågavarande anordningen äfven utan lagstadgande ganska snart måste i full utsträckning vinna häfd, i det fordringar derom skola göra sig gällande icke endast från Norge, utan äfven från Sverige, hvarest det från äldre tider qvarstående ministeriella statsrådet icke kan harmoniera med förhållandena, så som dessa utveckla sig under poutidens förändrade konstitutionella former. Förslaget bestämmer dernäst, att samtliga diplomatiska och konsulära funktionärer, med undantag af utrikesministern, skola kunna vara såväl norrmän som svenskar. Hvad genom detta lagstadgande skulle vinnas, är emellertid redan vunnet genom häfd, och denna häfd bör, enär den är grundad i föreningens väsen och grundtanke, i alla händelser icke fordra någon unionel lagbestämning för att ega bestånd, om det än vore riktigast och bäst att de bestämningar i Sveriges grondlag, hvilka blifvit åheropade mot denna häfd, blefve aflägenade. — Hvad slutligen angär sjelfva utrikesministerns svenska nationalitet och ansvarighet endast inför svenska riksdagen, så fäster sig utskottet vid hvad den norska regeringen i sitt betänkande af den 14 Dec. 1861 härom har uttalat, nemligen att det är öfvervägande grund att låta den ställning, i hvilken detta ärende befinner sig, blifva tillsvidare orubbad och det så mycket hellre som vården om de diplimatiska ären. derna hvad Norge angår måste erkäsnas hafva varit i allmänhet handlagd på ett sådant sätt, att intet skäl funnitg ti: missnöje dermed. Vi komma Za till den tredje hufvudpunkten, förstagets bestämmelser om försvarsväsenet. I Norge har man, som bekant, ianslutpin? (ju de af den unionella försvarskomiten år 1856 uppställda principer, ökat liniearmön och förlängt de årliga vapenöfniogarne, lik