Aftonbladet – 14 april 1871, sida 2

it hela frågan på senare åren genom den ktning i hvilken sjökrigsväsendet utvecklats, dan den tid då delningen genomtördes och ann riksdagens sanktion, kommit i en väntligen förändrad ställning. För vår del 0 vi fortfarande att personalens delning var, å den tid och under de förhållanden, då en genomfördes, en välbetänkt åtgärd. Dess ufvudsyfte var, att bringa skärgårdsvapnet Il heders och rädda detsamma från den läarvall, hvari det hotade att förfalla till följd f benägenheten hos de ledande och tongifande inom sjövapnet, att draga de tillgånar, som kunde för marinen afses, nästan utelutande åt den stora flottan. I sammanhang ed delningen stod också planen om en inkränkning af personalen, så att officerskåerna vid hvardera vapnet skulle kunna erålla en fullständigare utbildning än den som örat hade kunnat åstadkommas. Men framörallt innefattade beslot:t om deloingen en rotest mot de fantasier om upprättandet af n stor sjögående flotta; som ännu på den iden spökade, och om vid dess genomörande alltför stora koncessioner gjorles åt den stora flottans anhängare, å var detta helt enkelt en följd deraf, att nan icke under dåvarande förhållanden ande genomdrifva ett radikalare förslag. Sedermera hafva emellertid förhållandena örändrat sig derchän, att man nu från alla sidor temligen enhälligt medgifver, att vårt ands inskränkta tillgångar göra det för oss ulikomligt omöjligt att underhålla en sådan nateriel, som erfordras för nutidens sjögånde krigsiärtyg, och att vi således måste koncentrera våra tillgångar på ett kraftigt tustoch skärgårdsförsvar. Det blir då er ippenbar orimlighet att längre bibehålla en särskild personal, utbildad uteslutande för utt bemanna och handhafva en materiel, som vi icke hafva för afsigt att förskaffa oss, nen lemnad utan öfning på det område, der värt sjövapen kan med någon utsigt till ramgång påräknas deltaga i landets försvar, vemligen i våra skärgårdar och på vära kaster. Det var också denna omständighet, som, gaf åt gårdagens debatter den från våra äldre riksdagars sjödrabbningar skiljaktiga sarakteren. Dot var icke längre en strid melian stora och lilla flottan — blott ett par talare i Andra kammaren uttalade någon farhåga, att bakom det af statsutskottet framlagda förslag stodo den stora flottans anhäcvgare; men denna farhåga syntes icke allmännare delad —; striden gällde denna gång hufvudsakligen frågan derom, huruvida delningen hade blifvit genomförd på det sätt, som afsedt varit och om den medtört något gaga elier ej. Om denna strid antog, syonerligast i Andra kammaren, en viss bitterhet, så syntes oss detta härröra deraf, att man å ömse sidor gick till öfverdrifter och förbisåg de olika tidstörhållanden som egde rum då delningeu genomfördes och de som nu äro förhanden. Sålanda, då grefve Posse och hr Palander, som kämpade för framställningen cm sammanslagningen, framdrogo åtskiiliga fakta för att visa, att de åsigter och afsigter, som uttalats i de Pl.tenska grunderna icke kommit till full tillämpniog, så underläto de att erkänna, att detta till hutvudsaklig del kan anses hafva sin grund i de förändrade förhållanden, som efter hand inträdt, likasom de icke heller gjorde rättvisa åt fördelar som delningen medfört genom den ökade öfningen, som obestridligen kommit personalen till del efter delningens genomförande; och å andra sidan syntes oss hr Adlersparre, som, understödd af hr Mankel, förnämligast försvarade delningen och dess bibehållsnde, alltför mycket förbise, att ställniogen nu är långtifrån densamma som på den tiden då delningen bragtes å bane och genomdrefs. För vår del tro vi att man kan då förtiden ha varit en varm vän af grefve v. Platens organisation, men likväl anse dess upprätthållande numera vara mindre lämpligt. Ett särskildt skäl dertill finna vi dessutom i den omständigheten, att riksdägen pumera har vida större makt än under ståndsrepresentationens tid att sätta en gräns för möjligen sig åter yppande stormarins-fantasier. Vi tro visserligen icke, att några sådana förefinnas hos den motionär, hvars framställniog föranledt riksdagens nu fattade beslat; tvärtom vitnar allt derom att han ärligt vill hvad han påyrkar: ett kraftigt kustförsvar med en efter våra tillgångar och förhållanden lämpad materiel; men åtskilliga tecken ha under föregående riksdagar försports, hvilka tyda derpå, att väl ännu en eller annan kan komma att påyrka att vi skola inlåta oss på det vanmäktiga försöket att skapa en flotta af stora sjögående pansarfartyg. Den kritik, som isynnerhet af en framstående ledamot af Första kammaren riktats mot våra monitorer, derföre att de iörmenats icke kunna på öppna sjön upptaga striden med granostaternas snabbgående pansarfartyg, tyder på, att önskningar och förslag om anskaffande af för sådant ändamål lämpliga fartyg nog kunna komma att framträda, hvarföre det väl kana vara behöfligt att iksdagen är i detta hänseende på sin vakt; men vi tro, att om den det är, vi icke ha att befara några extravaganser i nämnde riktning. Att riksdagen byser follt förtroende till den nuvarande marinstyrelsen, att den icke skall företaga något i denna riktning, utan använda de till materielep anslagna medel till förstärkande af kustförsvaret, derom vitnar den omständigheten att de medel, som af regeringen begärts för byggande af två pansarbåtar och ett beväradt, snabbgående rekognosceringsfartyg, at båda kamrarne beviljades i klump till nybyggnad af fartyg utan meddelandet af någon bestämmelse rörande fartygens beskaffenhet. I utskottets tillstyrkan af ett anslag af 80,000 rår till 4 st. grofva refflade kanoner gjordes dessutom af Andra kammaren en förändring, likaledes afseende att lemna regeringen friare händer, i det bestämmelsen om kanonernas antal ur beslutet uteslöts.