Aftonbladet – 14 april 1871, sida 2

Men ni bär väl ej denna summa på er vill jag hoppas. Jo, det gör jag, sir, men jag skall sätt: in den i banken. Jag får väl lof att gå dit kan jag tro, och teckna mitt namn i dera böcker, det blir ej en så prydlig signatur son stackars Dicks.. Roland tittade i förbifarten in på byrå och begaf sig derpå till mrs Jones för at meddela henne sina nyheter, åt upp en he kaka, som stod på bordet, under det han ta lade och gaf den öfverraskade och nästa misstrogna frun ett löfte att skänka henn Dp möbler till hela huset. Sedan han äk till banken och bestyrt om sina affårer der fann han sig nära Geralds bostad och gick derför upp. Betjenten mötte honom med er djerf försäkran att hans busbonde var utgången. Bry er inte om att krångla, min vän, jag såg horom i fönstreto, sade Roland godmodigt. Ni kan gerna släppa mig in, ty jag är ingen björn. Nå je, sir, vi äro tzungna att vara si fasligt försigtiga just nu., sade karlen ursäktande och förtroligt. Det är ju mi Yorke? Sir Roland Yorke. Sir? Upprepade mannen, som trodde sig hafva hört orätt. Ja, var god och anmäl mig., Mannen lydde, och om Roland i detta ögonblick varit fallen för skämt, skulle han säkert skrattat rätt godt åt Geralds min, men han var alltför nedstämd dertill, och för att tillstå sanningen, hyste den nybliifoe arftaaren dessutom en stark ovilja emot Gerald för hvad han varit skuld till. Åh, det är bara du, sade Gersld vårdslöst. Hvad i all verlden tänkte karlen på?. Han gjorde iogentiog orätt, Gerald, Jag