Aftonbladet – 5 april 1871, sida 2

I skall bestämdt fordra, att nationalförsamlingen j ba j l orättvisa vilkor, skall Parig då abdikera? våld. Detta är således det sista ordet: landt distrikterna skola underkufvas, bringas i ett I de icke äro oense — stifta tillsammans lag leller för skyddandet at sina egna intressen — jö I sentanter. Man erkänner således den nationella enheten, men hvad blifver det af denna, när den I sönderfaller i en oändlighet af kommunala rever dem, vilja gerna tvinga andra att un;rkasta sig deras supremati. Deras ledare ämma äfvenså litet öfverens i fråga om rinciperna som om deras tillämpning. De tgöra en brokig blandning af alla de sociastiska och materialistiska skolor, som delat nnena alltifrån Saint Simon och Fourier, abet och Baboeuf. Vi måste gå tillbaka ända till den sistämnde för att finna nyckeln till den utopi, om Pariskommunen gjort till sin uppgift att örverkliga. Mästarne i denna tillämpade soiala vetenskap äro — utom de män som tyrt oss under de sista tre dagarne — Blanqui, Jeleseluze och Louis Blanc — den sistämnde är den moderatsste och förnuftigate — Ramier, Mottu, Leo Mellieroch anra, hvilkas namn snart skola blifva kända. lärtill komma ytterligare de medlemmar af nternationale, som vid de sista valen inommo i nationalförsamlingen och som genom it mottaga denna invigning såsom statsmän ästan skilt sig från det parti, hvars ledare le voro. Sådana äro Milliere, Tolsin och Malon. Hvad Felix Pyat angår, kan man rara säker på att finna honom hvarhelst det ir fråga om att rifva ned. Det är en temligen svår uppgift jag åtaser mig, när jag skall skildra cheferna för len kommunalistiska skolan, hvilka utom Jötel de Ville endast visat sig under okända amn, med undantag af Lefrancais, Flourens ch Jules Valles. Deras idber ha nu så fallständigt blandats med de kommunistiska! ssigterna, att det är omöjligt att uppdraga någon gräns mellan dem gom äro mera för kommunen och dem som äro mera för kommunismen. Det är lättare att säga hvaruti; de kommunistiska idöerna bestå och hvad de! gå ut på. Denna uppgift har blifvit lättsre genom centralkomitens sista proklamation,. I början var det endast fråga om proletariatets emancipation. Denna: emancipation var det första slagord som begagnades för att värfva anhängare bland proletärerna. Nästan omedelbart derefter hette det att man wille afväpna borgarne för att upplösa alla elementer till motståad, och man talade mycket om sina municipala friheter och om denna dröm hos hvarje god Parisborgare:-Paris, styrdt af sig sjelfto. På detta sätt Jyckades komitea att vinna fotfäste i det motsatta lägret och i största hast öfverflygla ordningspartiet. Efter att ba triumferat öfver hvarje motstånd, afkastadehon masken och förklarade nu hvad hon menade med kommunen i Parise. Nu ser man att vi äro långt ifrån en blott municipal revolution, från denna beryktade Pariskommun, som år 1793 påtvang konventet sina olycksdigra dekreter. Den har visserligen någon likhet med den gamla revolutionära kommunen, men gär i sina åsigter, handliogar och anspråk vida utöfver denna. Kommunen år 1871 är suverän och konstituerande. Den utarbetar ett författningsförslag och tager i öfvevägande, huru den skall få denna författniog erkänd och garanterad af ceotralmyndigheten — hvilken hon än må vara. Den erkänner sålunda tillvaron af en centralmyndighet, och — märkvärdigt nog — den fordrar icke en gång ovilkorligt att denna myndighet skall vara republikansk. Hufvudsaken är, att hon erkänner: kommunens rättigheter, avtonomi och oberoende. Sådant är det språk våra moderna representanter af kommunen, föra. De vilja för ingen del förneka sitt ursprung och tala med stolthet om sina föregångare under medeltiden. Det är sålunda en ny stat, som reser sig på Montmartres höjder, en makt som småniogom vill skaffa sig sin egen regering, alldeles afsöndrad från Frankrikes, sin egen budget och sin egen här, och.j som vill underhandla på jemnlik fot med det öfriga Frankrike. Den vill, om så behöfves, förena sig med de öfriga kommunerna till en federatiop. Här må i förbigående anmärkas, att det denna gång är i hufvundstaden som det decentralisationsarbete, hvilket åsyftar att förvandla enhetsstaten, tager sin början. Dylika sträfvauden utgingo förut alltid från rovinsernaoch vororiktade mot hufvadstaden. enna gång är det hufvudstaden, som sjelf abdikerar och förvandlar sig till ett fritt municipalitet och derigenom gifver signalen till den tederativa rörelsen. Detta är långt mera radikalt och genomgripande än den decentralisation, som provinserna fordrat; men det är en verkan af samma orsak, en alltför långt dritven centralisation. Det ultimatum, som Paris ämnar ställa till Frankrike, går icke endast ut på att betrygga kommunens avtonomi och suveränitet utan äfven dess fria samverkan med den nationella enhetens reprepubliker. Denna enhet kunde likväl ännu existera i den centrala myndigheten, men kommunen vill sörja för att det icke sker. Den utfärdar en sådan vallag, att städernas reresentation icke mera skall absorberas och ikasom uppslukas äf landsbygdens. Endast å deesa vilkor vill den upproriska stad uj ter blifva hufvudstad..o Och om nu nati -, nalförsamlingen förkastar dessa vrånga o h Ingalunda, det skall försöka triumfera genom moraliskt slafveri under städerna; betala skatter utan att ha voterat dem. De konfedererade stora städerna — förenade när för Frankrike eller strida om hegemonien en olycksbringande plan, hvilken, om den lyckades, snart skulle förstöra den franska JT enheten och leda först till borgerligt krig och I sedan till en styckning, lik Polens. Hvilken T sällsam idg, att man vill gå tillbaka fyra Teller fem århundraden i tiden, att man vill imitera de små italienska eller flamandska republikerna, och detta just i en tidpunkt, då andra folk sluta sig fastare tillsammans för att samla sina krafter och skydda gina intressen! Är detta icke ett tecken till upplösning och förfall, och detta är hvad våra kommunalister kalla framåtskridande. I samma ämne meddelar en af Independance belges, korrespondenter i Paris några ) uppgifter af intresse; Korrespondenten skrifver: Man föreställer sig i provinserna, utomlands och i ajelfva Paris, att i Frankrikes