Aftonbladet – 29 mars 1871, sida 2

Kanske den högljudda varningen retade Gerald att vara mera djerf just för att visa sin skicklighet, ty med uppsåt kunde han ej vilja göra någon skada, men icke dessmindre skedde den. Knappt tio minuter efter sir Vincents yttrande passerade han ett stycke öppen mark och försvann i småskogen. f(rerald sprang genom en öppning i häcken nära intill med iÖsan i hand och hanen spänd; antingen hans arm fastnade i de bl:dlösa grenarne eller om de vidrörde trycket, visste han aldrig sjelf, men skottet brann af, ett klagande sekri bördes samtidigt med jägarnes rop och man skyndade att uppsöka hvem som träffats af skottet. Ni hade ingen rättighet att vara med, sir. när pi ej förstår er på en bössa, sade öfverste OClutton strängt till Gerald. Jag bar märkt att pi burit er tafatt åt hela tiden. Gerald bleknade af fruktan och vrede. Han svarade likväl icke, utan följde med för att se hvem som blifvit träffad, ty jägarne, nästan alla klädda i jagtrockar af samma färg, voro ej lätta att särskilja från hvarandra. Det var sir Vincent Yorke. Det är ej så farligt, skulle jag tro, sade baronen godmodigtoch såg upp på Gerald.Men rog kunde du öppet erkänt att du e hade någon re i skjutkonsten när jag inbjöd dig till jagten. Det tycktes verkligen ej vara så farligt. Skottet hade gått in i vaden af venstra benet. De togo fram näsdukar och gjorde förband för att stämma blodflödet. Hunden Spot smög sig intill sin herre och tjöt ängsHH gt, Ett sådant förstånd dessa kräk halv anmärkte en af jägarne, Detta blir ett binder för min ntflykt till