Aftonbladet – 27 mars 1871, sida 2

gen hufvudbonad, och ångesten afspeglade ig i hans ansigte. Det skulle kanske ha yckats honom att undkomma sina förföljare, m icke en nationalgardist med sin gevärsolf gifvit honom ett slag i hufvudet. Han törtade till marken, men reste sig åter för tt fortsätta flykten, Ehuru svårt sårad, logo alla honom, och han nedföll medvetslös id foten af höjden. En af hans kamrater önte ungefär samma öde. Utan en officers aeliankomst skulle båda nu erhållit nådestöen, men han öfvertalade nationalgardisterna tt föra de båda svårt sårade till en vakt. Jnder det att dessa sorgliga scener tilldrogo ig, hade en del af nationalgardet omringat eneral Lecomte, hvilken man förde till cenralkomitens samlingslokal Chåteau Rouge. teneralmarsch slogs under tiden i hela qvareret. En massa nationalgardister, och med em många infanterisoldater och matroser, trömmade till från alla håll. Utanför Chåeau Rouge, insurrektionens högqvarter, beann sig fortfarande en ofantlig mennisko1assa. Flere döde och sårade fördes dit. rupperna gjorde dock nästan ingenstädes otstånd. Blott garde råpublicaine anföll å Rue Pigalle insurgenterna, men drefs på ykten genom gevärseld. På Bastille-torget, er en stark truppafdelning med kanoner var ppställd, visade soldaterna samma sinnestämning som deras kamrater på Montmartre, . Vv. 8 de ville icke skjuta på nationalgaristerna. På Boulevard Voltaire, den fordna 3oulevard du Prince Eugene, i Faubourg S:t Intoine och i de öfriga folkqvarteren voro 1, 4 öfverallt barrikader uppförda, af hvilka tt stort antal hade kanoner. I Montmartre oro alla gator barrikerade; qvinnor och barn rbetade der på barrikaderna. Gaulois innehåller följande berättelse om nordet på de båda generalerna: General Lecomte arresterades på Les Buttes Montnartre. Han gick i spetsen för sina trupver och fördes till Chåteau Rouge. General Jlåment Thomas, som var civilklädd, igenkändes och arresterades i hörnet af Rue Marie-Antoinette; äfven han fördes till vaken i Chäteau Rouge. Inemot kl. 4 på efermiddagea fördes båda generalerna till Rue les Rosiers AZ 6, der flera soldater af lijen, garibaldister och några andras insisider vefunno sig. Sedan för syns skull en dom blifvit fäld, släpades de längst bort i trädsården, der man band dem tilihopa och katade ned dem invid en mur. Några försök ill protester gjordes. En garibaldistisk oficer gick upp i husets öfversta våniog och salade derifrån till folkhopen. . Han begärde utt general Clement Thomas skulle dömas af n krigsrätt och att man skulie nöja sig med stt hålla honom arresterad. Officerns tal ifverröstades aft vilda skrik, och innan han ännu lemnat föastret, smattrade den första salvan af omkring tio skott. General Lemte dödades ögonbiickligen a! en kula, som äffade honom bakom örat. General Thonas hade ej blifvit träffad, och tio skott afossades på nytt. Han blef dock endast sårad och ropade: Fega uslingar! Vid den redje salvan fick han ändtigen banesåret. Klockan var pu half fem. Marinlöjtnant de Montebello och hr Duvil, som blitvit arresterade på Rue des Martyrs, fördes kl. 4 till Rås des Rosiers AM 6. Två timmar derefter återfingo dock båda sin fribet sedan komitån försäkrat dem att hon varit folltowligt ur stånd att hindra generalernas ekjatDing. Något annorlunda berättas händelsen af en korrespondent till Times: Då general Thomas hördex, skrifver han, att en af hans förra adjutanter blifvit gripen af insurgenterna, beslöt han att uppsöka honom och gick i detta ändamål kl. 5 på eftermiddagen civilklädd till Place Pigalle. Eo af insurgenterna kände igen honom på hans ståtliga hvita skägg, gick fram till honom och sade: sÄr pi inse general Thomas? Generalen svarade: Nej! — Jag tror likväl inte att jag tar feln, sade nationalgardisten; jag känner igen er på ert storz skägg — Nåväl, antag att jag vore general Thomas, hvad mera? Har jag inte alltid gjort min pligt? — Da är en usling och en förrädare!s roade vår man och grep den gamle generalen I kragen. Nu kom en hop folk till stäliet och generalen släpades till Rue des Rosiers, der den republikanska centralkomiten höll sina möten. Den olycklige Thomas öde var snart afsjordt. KI. 6 förde honom en afdelning nationalgardister till exekutionsstället. Den gamle generalen visade den mest heroiska hållning; han stod rak, såg sina vilda iender lugnt i ögat, med hufvudet blottadt och hatten i sin hand. I stället för att aflossa en hel plutonsaiva, såsom vid arkebureringar brukar vara vanligt, sköto nationalgardisterna den ena efter den andra. Vid hvart skott gingo krampryckningar genom offrets kropp, men han stod ännu efter det jortonde skottet rak som en staty med haten i hand och blicken oafvändt fästad på sina motståndare. Den 15:de kulan träffade honom ändtligen under högra ögat, och han sjönk död till marken. Snart fördes general Lecomte till samma ställe. Han var mycset blek, knäppte sina händer otver bröstet och rammumlade en protest. Exekutionstruperna utgjordes depna gång af soldater af det S3:dje linieregementet. De ropade: Nu komner turen till dig. Du har förut låtit skjuta vå folket. En minut derefter var Lecomte löd. En löjtnant vid den 256:te bataljonen, som var vitne till dessa scener, kunde ej afhålla sig från att utropa: Att skjata dem tan förhör är förfärligt. Om general Charzys arrestering skrifver Paris Journal; General Chanzy kom i gär tillbaka från Tours. Det bantåg, med hvilket han följde, tannade såsom vanligt utanför fästningsverken, på det att kontrollörerna skulle kunna nsamla de resandes biljetter. Man tyckes på Montmartre ha på förhand haft kunskap im generalens ankomst. Under det att ban