Först på konferensens sista egentliga samanträde, den 13 Mars, inlemoade hertigen f Broglie sin fullmakt såsom Frankrikes mbud. Han infördes af ordföranden och ttrade efter en åte:blick på de olyckliga ändelser, som så länge lemnat Frankrikes lats tom, hufvudsakligen följande: Hans egering skulle ha föredragit att icke deltaga besletet, då hon icke varit med om rådlägvingen; hon hade döck fruktat, att det unde sa ut kom om bon ej tillräckligt viade, hvilket hög8 värde hon satte på allt, som unde upprät.. ia eller återställa harmonien vellan de stora staterna. Frankrikes regeing begagnade gerna tillfället att upprätthålla det europeiska samfundets helsosamma egel, att ingen väsentlig förändring i förnällandet staterna emeilan fioge göras utan stormakternas pröfriog och samtycke — en saranti för freden och civilisationen, som på de senare åren blifvit alltför mycket försummad. Anslutande sig till Turkiets åsigter, hada den fraöska regeringen icke insett npågot skäl att ändra 1856 ärs föreskrifter och skulle helst ha velat bibehålla dem. Men i betraktande af, huru sakerna utvecklat sig och af den omständigheten, att Tarkiet samtyckt till den nya uppgörelsen, instämde Frankrike i konferensens alla beslut. . De utländska tidningarne fortfara att ganska lifligt diskutera konferensen, och bland andra fortsätter Journal des Döbats sina bittra utfell mot Epgland och lord -Granville. Så skrifver Jobn Lemoinne i nämnda tidniog i auledning at lord Grånvilles yttrande i det engelskå öfverhuset rörande resultatet af konferensen, till hvilket -han lyckönskade England: De lakoniska, mer än modesta ordalag, i hvilka lord Granville afgaf denna förklaring, voro omständigheterna värdiga. . Det behörs den engelska och den tyska regeringens förnämsta organers allbekanta cynismföratt lyckönska till en lösning, som endast är en förödmjokelse för den politik, vestmakterna i 40 år följt och förfäktat.. Om någonting kunde på det påtagligate sätt ädagalägga den förändring, som försiggåttpå 6 månader i Europas jemnvigt till följd ensamt af Fraokrikes nederlag och den föga dolda belåtenhet, hvarmed England sett våra olyckor, vore det den skamiiga bekännelse, som den ! engelska regerioger i detta ögonblick gör om sin oförmåga att ingifva aktning för stadganden, som för nämnda land äro trosartiklar. England lider straftet för gin preussiska politik, och dord Granville särskildt--lider straffet tör den olyckliga vördnad, hvarmed han ställt familjkänslör sig till efterrättelse, Man må med hviika vackra frasef som helst förgylla resultatet af. Londonkonferensen, så är det dock icke desto mindre-sett fullständigt nederlag för vestmaktspolitiken och för den gamla. alliansen mellan Frankrike och Ebgland. Vi ha gått mer än 15 år tillbaka; 1856 års fördrag är omivtetgjord, och vi befiota oss åter på den punkt, er vi voro: 1855; hela resultatet af Krimkriget är förloradt, absolut utplånadt. a