Aftonbladet – 24 mars 1871, sida 2

08 Första kammaren gent emotlf? den Andra i en fosterländsk så bildningsfråga. I K Vi återkomma ännu en gång till regerin: gens hos riksdagen framställda förslag omla beviljande af medel till upprättande af ad-f junkturer i de nordiska språken vid väralp universitet, enär vi förnommit, att Första! kammarens sätt att behandla och beslata i denna angelägenhet väckt en mer än vanlig uppmärksamhet, och saken dessutom väl kan förtjena att betraktas äfven ifrån andra syn-! punkter än dem, ur hvilka vi i vår töregåeade artikel hade tillfälle att skärskåda henne, En fråga, som genast framställer sig för den aldrig så litet uppmärksamme betraktaren af förloppet vid det kungl. förslagets behandling inom Första kammaren, är denna: Hvilken ställning till det kungl. förslaget intogo de i Första kammaren befiutliga ledamöterna af svenska akademien? Svenska akademien är, som bekant, rätt talrikt representerad inom kammaren: der sitter så godt som en liten afdelning af denna akademi. Och denna afdelning utgöres af särdeles mäktiga och inflytelserika män, män som alla suttit i konungens råd, män hvilkas ord pläga betyda någonting icke endast inom kammaren, utan nästan öfverallt annorstädes, och hvilkas egenskaper i öfrigt äro egnade att gifva dem och deras yttranden det mest berättigade förtroende. Man råkar nästan i förlägenhet vid svarets afgifvande på frågan om akademiledamöternas förhållande inom kammaren i förevarande fall. Svaret lyder: Jo, de tego, tego alla. Frågan om modersmålets och de fosterländska språkstudiernas tillgodoseende på sätt K. M:t föreslagit fick i kammaren öfvertagas af idel andra personer: akademiens ledamöter hade i hela denna angelägenhet icke ett enda ord att säga. Huru? Kunde dedå vara för hela frågan likgiltiga? skall man omedelbart derefter fråga. Vi anse oss icke hafva någon rätt att jakande besvara en sådan fråga, om det än icke vore nägonting! nytt, att akademiens förhållande gåfve den svenska allmänheten anledning till farhågor i fråga om akademiens lifskraft, verksamhetsart och förmåga att uppfatta tidens fördringar. Låtom oss i alto tänka det bästa! och derför affatta svaret sålunda: Nej, de ledamöter af sveneka akademien, som i Första kammaren hafva säte och stämma, kunna ticke vara och hafva icke varit likgiltiga för det ifrågasatta främjandet af fosterländsk språkforskning. Sina pligter likmätigt måste de hafva haft ett afgjordt intresse och en bestämd mening i en angelägenhet af sådan art, i en fråga hviiken på det närmaste rörde deras egen verksamhet och den uppgift, som är deras institution förelagd. Nå, men il hvilken riktoing gick då detta intresse? Varjl det för frågans lyckliga utgång gynnsamt eller ogynnsamt? De ifrågavarande ledamöterna hafva genom sitt märkliga beteende vid ärendets handläggning inom kammaren visserligen gifvit ett icke ringa stöd för deras uppfattning och äåsigter, som anse det vara rätt långt ifrån, att man för närvarande kan obetingadt gilla akademien och hennes verksamhet — detta I måste man medgifva — men vi vilja dock icke ställa oss på lastarenas sida. Förhällandet må till utseendet vara underligt, men vi kunna icke föreställa oss annat, än att akademiens ledamöter uppriktigt önska framgång åt hvarje bemödande att höja den nationella bildningen och främja den nordiska språkforskningen, om än den för ändamålets vinnande nödiga verksamheten kommer att (falla utom akademiens eget område. AkaI demien har tillräckligt många gånger genom ord och handliog upplyst allmänheten derom, att hon finner det henne pålagda, språkarbetet tungt och mödosamt, ja, rentaf öf verstigande hennes krafter. Hon borde väl I derför icke kunna annat än med glädje helsa lett förslag, som afser att bereda de oundI gängligaste medlen för det nordiska språkstudiets betryggande vid våra universitet. Värt antegande blir således, att 1:0 aka,demiens ledamöter icke kunna hafva varit för frågan likgiltiga, och 2:0 att deras intresse icke bör hafva kunnat gå ut på annat än bifall till det kungl. förslaget. Hr Bergstedt måste således hafva talat emot akademiens intresse och önskningar. En invändning, som vi hört göras, att hr Berg,Istedt dock visat allt annat än böjelse att göra sig misshaglig för akademien och hennes medlemmar — om han än, hvad den I nuvarande ecklesiastikministern personligen I vidkommer, ingalunda synes hafva gjort till sin uppgift att lätta dennes embetsbörda — vilja vi lemna utan afseende. En oundgänglig slutföljdaf vårt antagande, om detta annars är riktigt, blir dock, att akademiens ledamöter måste hafva ansett de af hr B. anförda skälen och invändningarna mot det kungl. förslaget af så underordnad betydelse, att de icke funnit ett uppträdande å sin sida vara i minsta mån behöfligt. Ewt annat antagande å vår sida skulle föra med sig en tillvitelee om så stor försumlighet hos dessa akademiensaktadeledamöter, att vi icke i unna lemna rum för en sådan, om det också i alla fall står fast, att akademiens ledamöter förbållit sig alltför passivt och blott alltför litet gjort sig reda för ställningen inom kammaren, i fall de hyst den mening, att det Bergstedtska fyrverkeriet skulle nu, som så mången gång annars, icke lemna mer än röken qvar efter sig, sedan det väl afbrunnit. Den som icke vill godkänna vår här meddelade uppfattning af frågan, utan till äfventyrs anser, att Svenska akademien eller hennes ledamöter motarbetat det kongl. förslaget och velat förhindra befästandet at den under senare årtiondet uppvuxna språkliga institutionen vid våra universitet, hvilken kommit att i många fall samverka och dela arbete med akademien, vilja vi till sist ytterligare erinra, att det ändock icke kunnat vara akademiens ledamöter värdigt att i sådant fall icke öppet framträda, för svenska folket uttala sina åsigter i frågan och redogöra för orsakerna till sitt motstånd, utan i dess ställe nedlägga J sia protest mot förslaget genom en tyst voet MA be a a mn RR PR 2 MS MR KK DD AO FR RR AR VR FR Er TNT AQ RN