Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 2

lade de qval som de sista månaderna gifvit honom. Der han nu satt tillbakalutad mot gin stol med den sorgsna blicken drömmande fästad på elden återkallade han dessa bilder från det förflutna; sitt ihärdiga, hoppfulla arbete och de ljufva framtidsdrömmar som bredt sin glans deröfver. Han mindes, som om det varit i dag, den afton, då William Yorke och andra gäster voro samlade hos bonom och han emottog det tidningsblad bvars innehåll skulle gifva honom en så förfärlig stöt. Äfven i detta ögonblick var tanken derpå honom plågsam. Denna först utkomna kritik hade inom kort efterföljts ar endra, lika grymma, lika orättvisa. Härefty hade inträdt en paus i hahs lift, då tid cch händelser synts honom stillastående, då han lefde likasom i en qvalfull dröm, då allt ntom honom tycktes nästan dödt och likgiligt, ehuru den inre srvärtan ännu var jika bitter, förödmjukelsen lika tryckande. Dagar gingo och kroppslig svaghet tog öfverhand och — nu var han döende. Döende! på väg till sin Gud och Frälsare, han visste det, men dessa kära, hans hustru och barn, måste han lemna allena i en mödosam verld, otan att kunna draga försorg om deras framuid. Det verk, på hvilket han offrat sitt snilas bästa gåfvor, den bok: som varit hans framtids förhoppning, var dömd att blifva oläst — att vara gagnlöst ; Pappa, skall jag sätta på dockan hennes eller gröna klädning? Hon skall gå ort.n Detta afbrott kom från lilla Nelly som satt i en vrå med sin docka. Intet svar öljde och Nelly såg upp, hon var sjelf klädd blå klädning och hvitt förkläde, hennes må fötter voro framsträckta utåt golfvet!. ich hennes gyllene lockar föllo i ymnig rikedom omkring henne. j