Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 2

tt allt hopp var ute och hans bustru bjöd ifven till att försöka tro så. Han deltog i nåltiderna och hans yttre var vårdadt som örr, hans leende var intagande som alltid ch de vänliga orden stundom nästan glädiga. Ack, det var ej endast hans drag som syntes öfversinnligs; om någonsin himmelsk kärlek och frid bodde i en menniskosjäl, så var det visserligen i Hamish Ohbannings. Hvarifrån än hans sjukdom måtte häröra, så hade läkarne ej gifvit den något amn. Han hostade något och det var ett ständigt fortgående, märkbart aftynande. Hurovida Hamish sjelf trott på ett tillfriskrande kunna vi ej afgöra, men nog hade han ullvarligt hoppats derpå. För bustru och varns skull hade han önskat att få lefva, och lenna önskan är äfven under bekymmertamna förhållanden ej lätt att uppgifva. Sanlingen hade, länge anad, slutligen blifvit howomen fullkomlig visshet, likasom det i dyika fall oftast brukar inträffa, och antingen ade hans svaghet låtit denna visshet framräda allt tydligare, eller kände han sig för illfället mera lidands än vanligt, ty en skugga ik frame förebud hvilade öfver honom denna väll. Det hade varit en kort lifstid — efter nenniskoberäkning — han bade ännu ej räkat två och trettio år. Om ej-det sista svåra laget drabbat honom, skulle dessa år varit f nästan ostörd lycka. Kanhända kunde an ej med sitt på en gång milda och glada ynne, sina sannt kristliga grundsatser vara pnat än lycklig. Han visste ej med sig att ppsåtligt hafva förorättat någon, hvarken i anke, ord eller handling, och hvad man förvatit emot honom var förlåtet. Icke dessnindre tyngde honom en känsla af orättisa, en bitter smärta af felslagna iordiska örhoppningar då han i sitt minne återkal