Aftonbladet – 22 mars 1871, sida 3

na anslag, som statsutskottet nu afstyrkt, oaktadt itskottet vid 1869 års riksdag uttaladt såsom sin nening, att anslaget vore behöfligt ända tilldess yresterskapets lönereglering vore fullständigt gewomförd. Icke mindre än 87 stycken prester, af vilka en stor del äro så svagt aflönade, att tillkottet öfverstiger den ordinarie lönen, hafva för värvarande lönetillägg, och hvar och en borde läteligen inse det obilliga uti, att nu, sedan de i lera år åtnjutit sådant, beröfva dem det. Det vore lessutom att hoppas att regleringen redan nästa ir skall vara färdig öfver hela riket, hvarför det cke kunde komma i fråga att begära anslag mera in högst en gång till. Af statsutskottets utlåtande ramginge, att det velat hänvisa K. M:t till löneegleringsfonden, hvarför det vore nödigt se till, muru det förhölle sig med den. Ifall den vore sålan, att den satte K. M:t i tillfälle honorera sina öften både med afseende på löneregleringen och illskottet, skulle statsrådet iske tveka att instämna i den åsigt, utskottet uttalat, men så vore beslagligtvis icke förhållandet. Vid 1870 års slut ippgick fonden till 60,000 rdr och hade under inwevarande år ökats med ytterligare cirka 60,000, som nÅutit för vid Blomskogs pastorsboställe för föråld skog. Af den sistnämnde summan måste dock 0,000 rdr göras räntebärande för upphjelpande af resterskapets i Blomskog aflöning. Återstode så edes af hela fonden endast 70,000 rdr, hvarå ränan utgör 3500 rdr hvilka tillhopa med de 13,000 dr, regeringen har att för ändamålet disponera, vilda en summa af 16,500 rår, hvilken knappast örslår till infriandet af K. M:ts bestämdast afgifoa öften om löneförbättring. Nu hade emellertid K. M:t begagnat sig af tvenne andra slag af löften, wvilka, ehuru ej lika bestämda, dock berättigade ill förhoppning om understöds erhållande, och lessa löften blefve K. M:t, såframt utskottets förlag bifölles, satt ur tillfälle att honorera. Statsrålet trodde, att utskottets afstyrkande haft sin srund i dess motvilja för fondens bildande. Med len fond, som genom försålda boställsskogar uppkommit och som ännu några år kommer att stiga, vore dock det säregna förhållandet, att den skulle å småningom försvinna, så att af densamma inom virka 20 år knappast komme att återstå ett par .usen riksdaler. Statsrådet hoppades, att kammaeen måtte bifalla K. M:ts begäran; Hr Key. Det hade icke varit utskottets mening att beröfva de svagast aflönade komministrarne det lönetillägg, de så väl behöfde, utan hade skälet till utskottets afstyrkande varit det, att anslaget numera, då genom försäljning af boställskogar en stor fond håller på att bildas, vore obehöfligt. Tal. anhöll om bifall till utskottets hemställan. Hr Rundgren. Såväl utskottets som den siste talarens åsigt stödde sig på en förvillelse, i det de sammanblandade sådana medel, som blott för en gång äro att påräkna och af hvilka räntorna äro för vissa bestämda ändamål afsedda, med de medel, som årligen inflyta. Då nu statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tydligen ådagalagt, att de så kallade skogsmedlen, hvilka äro grunden till den ifrågavarande fondens starka tillväxt, kunna räknas till det förra slaget, vore man icke berättigad att hänvisa K. M:t till löneregleringsfonden för fyllande af den brist, som skulle uppstå, ifall riksdagen bifaller utskottets förslag. Tal. hemställde huruvida, sedan det blifvit upplyst, att utskottets afsigt icke varit att beröfva de svagast aflönade prestmännen den löneförhöjning, som redan under några år tillkommit dem, samt statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet visat, att de förutsättningar, hvarpå utskottet grundat sitt afstyrkande, vore obefogade, kammaren icke ville med afslag å utskottets hemställan bifalla K. M:ts begäran. C:Hr Sven Nilsson i Österslöf. Då en stor del af presterskapet åtnjöte löneförmåner, vida öfverstigande hvad som erfordras för en anständig bergning, vore det icke rätt att beskatta svenska folket för auskaffande af tillskott åt de mindre väl aflönade. Mvyaket naturligare då; att.den prestman, som lefver i öfverflöd, delade med sig åt sina sämre lottade embetsbröder. Det vore dessutom fara värdt, att anslaget allt framgent komme att af regeringen äskas. Tal. yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve Posse. Fruktan för en fonds bildande bade varit det skäl, som förestafvat utskottets beslut. Då det nu blifvit upplyst, att fondbildningen skall fortgå endast under en öfvergångstid, borde man se frågan från en annan sida än som skett i utskottet. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet hade dessutom försäkrat att det extra anslaget icke kunde komma i fråga mera än högst en gäng till. Tal. ville under sådana förhållanden icke hålla fast vid utskottets hemställen, utan i stället bifalla K. M:ts begäran. Hr Lithner trodde det vara mindre tillständigt att i denna fråga tala om hvad som vore anständigt och oanständiet. Förslaget att taga från den ena för att gifva åt den andra vore opraktiskt. Då det nu blifvit upplyst att skogsmedlen, som endast en gång inflyta, äro för andra ändamål afsedda, hoppades tal. att kammaren skulle bifalla hvad K. M:t begärt. Hr Carlen hade, då fråga om löneregleringen första gången förevar inom representationen, rögtat nej till densamma af fruktan, att den skulle så bedrifvas, att äfven de svagt aflönade blefve väl aflönade. Nu vore förhållandet heit annorlunda och tel. ansåg det icke vara skäl låta en de! prestmän svälta, derför att kyrkans furstar lefva i öfverflöd, ej heller att, på sätt en talare föreslagit, taga från en del för att gifva åt en annan, ty sådant stötte allt för mycket på kommunism. Inom tal:s domsaga funnos bedröfliga exempel på huru illa en del prester äro aflönade. Då emellertid, såvidt tal. kunnat finna, samman redan vore disponerad, det vill säga bortlofvad, egde man endast tvenne val: antingen att ställa så till, att K. M:t kunde honorera sina löften eller ock att låta de fattiga prestmännen svälta. Naturligt vore, att man borde välja den förra utvägen, helst som K. M:t med anledning af föregående riksdagars i ämnet uttalade åsigter baft fuil rätt stt ifva sådana löften. Tal. yrkade bifall till K. M:ts egäran. Hr Hedin ville instämma i de af hr Sven Nilsson uppställda premisser, men icke i den konklusion, hvartill ban kommit. Den gruvdsats han uttalat, att kyrkans öfverflödigt aflönade tjenstemän borde afstå något åt sina mindre väl lottade embetsbröder, vore vacker, men derigenom att man uppställer den såsom en önskan, blefve de svagt aflönade presternas lott sannerligen icke bättre. Tal. hyste i likhet med honom inga sympatier för statskyrkan, men trodde icke, att dess önskvärda försvinnande påskyndades genom ett afslag å K. M:ts begäran. Af hvad chefen för ecklesiastikdepartementet anfört måste man draga den slutsats, att, om utskottets hemställan bifölles, K. M:t blefve urståndsatt att uppfylla de löften, han i förlitande på riksdagens understöd afgifvit. Detta vore för tal. ett tillräckligt skäl att yrka bifall till den k. propositionen. , Frih. Gripenstedt var öfvertygad, att de, som talat mot anslagets beviljande, icke gjort det i afsigt att försämra de ifrågavarande tjenstemännens vilkor, utan att meningsskiljaktigheten endast gälde sättet för de erforderliga mediens anskaffande Då det emellertid blifvit visadt, att, i fall man anlitade dea fond, som finnes, den derigenom blefve för sitt afsedda ändamål otillräcklig, hoppades tal, att kammaren icke skulle motsätta sig anslagets beviljande, synnerligast som det nu för sista eller åtminstone näst sista gången ifrågasattes. Afslag å utskottets hemställan yrkades dessutom af hrr Törnfelt, Åstrand, Hierta, Granlund, B. I Wikström, Gustafsson och Ehrenborg samt bifall af hir Jöns Pehrsson, Lyttkens, Hörnfelåt och Ifvarsson. Genom votering bifölls K. M:ts proposition med 97 röster mot 71. I enlighet med K. M:ts proposition hade utskottet tillstyrkt, att såsom bidrag till det i Jerfsö socken i Helsingland inrättade sjukhem för spetälska måtte anvisas ett extra anslag af 3000 rdr att under 1872 utgå, med vilkor att Gefleborgs läns landsting till anstaltens underhåll bidrager med