Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 3

tt, Ivit ådömda för någon helt obetydlig förseelse Tal. trodde ej, att fängelserna skulle bli uppfyllds genom valfriheten eller derigenom, att det ena el ler andra straffet sattes såsom det normala, ty många af dem, som t. ex. blifvit dömda till 15 dagars fängelse, skulle helt visst föredraga 4 dar gars fängelse vid vatten och bröd. Hr Fröman framhöll att rätta sättet för att kunna genomföra borttagandet af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff hade varit D, jatt bygga ett tillräckligt antal fängelser. Istället a -e hade den nu ifrågavarande utvägen blifvit vald Man hade bland annat framhållit den omständigheten att vattenoch brödstraffet vore mycket menligt för den straffades helsa, och man måste då föreställa sig att enkelt fängelse skulle före trädesvis af den straffskyldige väljas. Men det kan då hända att fängelserna icke bli tillräckliga. Detta vore en-betänklighet af den art, att den måste afhålla tal. från att gifva något af de framställda förslagen sin röst. Återstår således ett förslag i en reservation. Det heter deri, att skadligheten af fängelset vid vatten och bröd först börjar inträda vid sjette dygnet; men nu ha såväl reservanten som utskottet föreslagit afkortning just i de straff, som blifvit ådömda på denna korta tid och icke i dem som biifvit bestämda till längre tid och hvilka således äro just de skadliga. Hr Beckman omnämnde, att den danska lagen tillåter valfrihet till och med i afseende på det rimära straffet, om också icke expressis verbis. imellertid vore utskottets förslag alltför genomgripande, hvarföre tal. yrkade bifall till K. M:ts proposition. Grefve Hans Wachtmeister önskade, att icke några teoretiska skrupler i afseende på lagens värdighet skulle göra sig gällande och upplyste, att till och med den preussiska strafflagen, som väl icke kunde beskyllas för någon klemighet, tillät valfrihet och detta äfven då straffarbete ådömdes, så att den dömde egde rätt att välja mellan gemensamt och ensamt fängelse, på det sätt att en brottsling icke får dömas till ensamt fängelse utöfver en viss tid utan att han sjelf medgifvit det. Huruvida vattenoch brödstraffet eller det enkla fängelsestraffet borde sättas först betydde mindre, men alldenstund önskvärdheten af att en förändring komme att ske i förvandlingen af de små böterna vore stor och då det vore motbjudande att äfven böter för de minsta förseelser skulle kunna förvandlas till vatten och bröd tillstyrkte tal. bifall till-utskottets förslag. ,) H. exc. justitiestatsministern frih. Adlercreutz , yttrade, att man, då man bedömde det k. förslaget, icke borde förbise de förhållanden, under I hvilka valfrihet vore medgifven och det sätt hvarpå I den skulle ske. Dä man 1864 såsom förvandlingsstraff bestämde fängelse vid vatten och bröd, så I var det icke för att på obehöfligt sätt skärpa bö Iterna, utan för att tillgodose både de sakfälldes Joch det allmännas intressen. Den förres intresse var nemligen att så snart söm möjligt kunna återI vända till sin verksamhet och sin familj, hvilket ländamål uppfylldes af det strängare men kortare I straffet liksom äfven det för sambället vigtiga måjlet vunnes, att den fällde så egenart som möjligt återgioge från att vara ensamt tärande samhällsmediem. Emellertid hade h. exc. ansett, att det k. förslaget blott vore en gärd åt rättvisan, och trodde ej att några vådor deraf skulle uppstå. Det hade vigat sig att om alla de som nu undergå vattenoch brödstraffet i stället valde enkelt fängelse, så skuile det antal celler som ytterligare blefvo behöfliga i medeltal för hela året blott uppgå till 130. Men så stort antal skulle heit visst icke göra ett sådant val, ty vore detta sannt, så skulle hela den grund, på hvilken vattenoch brödstraffet hvilar vara så falsk, att tal. icke kunde förstå att icke anmärkning mot detsamma redan blifvit gjord af dem som det vederborde. Hvad beträffade skadligheten af vattenoch brödstraffet framhöll tal. att justitieombudsmannen i en tidigare embetsberättelse yttrat, att han vid besök i fängelserna frågat dem som undergått detta straff, om de kände någon olägenhet af detsamma, och knappast hört någon klaga deröfver, ibland till och med sett ett undertryckt leende öfver frågan på deras läppar. Så föga akta de detta straff. Samma iakttagelse hade äfven blifvit gjord af en mycket erfaren underdomare, af uppsyningsmän vid fängelserna, af läkare m. fl. Då sådant vore förhållandet, trodde tal. icke att den som icke sjelf eller genom vänner kan anskaffa penningar att betala 10 rdrs böter med, skall ha synnerligt mycket att anmärka mot att få afsitta dem på vatten och bröd. Tal. yrkade följaktligen bifall till K. M:ts förslag. Grefve Oscar Mörner yttrade att det funnits en tid då äfven han ansett vattenoch brödstraffet nödvändigt, men fördomar ramla ibland och tal. hade nu öfvergått till den åsigt at: detta straff vore olämpligt. Man hade mot dess borttagande invändt, att om detta skedde, så skulle fängelserpa bli öfverfyllda, men det hade blifvit utredt att af tre eller fyra tusen personer, som sutit inne på vatten och bröd, omkring 1900 sutit på endast tre dygn och omkring 430 på endast fyra dygn. Tal. hemställde då om nämnde invändning hade något att betyda och om det vore troligt att utrymme i fängelserna skulle komma att saknas, I förhoppning om att alldeles få bort vattenoch brödstraffet ville tal. rösta för utskottets förslag. (Forts.) emm: of FR OP ee Re We ff MM lv LP Aa Andra kammaren. Sedan konstitutionsutskottets dechargebetänkande blifvit utan diskussion lagdt till handlingarne, företogs till behandling samma utskotts betänkande, hvari det tillstyrker bifall till K. M:ts proposition om förändring af 72 Regeringsformen. Diskussionen öppnades af hr Jöns Rundbäck. Striden om den ifrågavarande S:ns lydelse, hvilken fortgått alltsedan 1830 och troligen icke skulle sluta förrän antingen riksbanken vore krossad eller de enskilda bankerna afväpnade, hade nu, sedan regeringen till talarens stora förvåning kastat i vågskålen tyngden af sitt ord, fått ett nytt u lag. Hvad det föreliggande betänkandet beträffade, framgick deraf tydligt, att utskottet icke egnat tal. motion någon synnerlig pppnärksamhet. Det hade nemligen helt och hället förbigått dess vigtigaste del, som vore, att endast riksbanken skulle ega rätt att utgifva sedlar. Härunder låge möjligen den hund begrafven, hvarom man i fjol talade. Då ordet allena, hvars betydelse aldrig blifvit förklarad, insattes i denna 8, hade man icke tänkt sig möjligheten af att enskilda sedelutgifvande inrättniogar skulle kunna uppstå. Det borde enligt talarens tanke tolkas i enlighet med hvad som sker der det på andra ställen i grundlagen förekommer, det vill räga anses liktydigt med ensamt.. Man vill framhålla den välsignelse, de enskilda bankerna medföra. I Belgien, Holland, Frankrike, Österrike och Italien, hvilka länder ingen lärer kunna påstå ge osa efter i välmåga, finnes dock endast en sedelutgifvande bank i hvarje. Under det Preussen eger 8 privata banker, hafva vi här 38. Emellertid visste tal. numera hvarthän hans motståndare syftade och skuile derefter taga sina mått och steg. Då första kammaren redan bifallit utskottets förslag, tjenade det till ingenting att yrka återremiss, såsom tal:s afsigt till en början varit, utan ville han inskränka sig till att yrka afslag. Hr Ljunggren. Då det heter att riksdagen eger genom banken utgifva sedlar, torde deraf följa att riksdagen, det vill säga svenska folket, vore för sedlarne ansvarig, hvarför ock tal. ansåg att ett stadgande borde i grundlagen inrymmas derom, att K. M:t, i händelse af riksbankens insolvens, egde att inom möjligast korta tid sammankalla riksdagen för klarerande af bankens affårer. Tal. yrkade, sedan han anställt en grundlig granskning af den föreslagna paragrafförändringen, afslag å utskottets hemställan. Hr Petter Pettersson yrkade äfven afslag, emedan han trodde, att K. M:ts proposition kunde gifva anledning till en omstörtning af förmögenhetsvilkoren inom vårt land och försvåra transaktionerna man och man TLL antal Da,