Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 3

1 3 Å b vel den icke besutna arbetande klassen såväl på landet som i städerna. En bekant aristokratisk statsman sade, att menniskan börjar med baronen.. Mångahanda slags aristokrater finnag, och möjligen -Jsaknas icke de, eom anse menniskan börja med den besutre hemmansegaren. Då emellertid, enligt förmodligen de flestes årigt äfven torparen, daglönaren, handtverksgesällen, fabriksarbetaren, tjenaren äro menniskor, hvilkas rätt och fördel måste beaktas, torde I det icke vara ur vägen att noga betänka i hvad mån ett bortskänkande af indelningsverket skulle inverka på dessa klassers beI skattning. Norrbottens-Kuriren ionehåller följande lartikel i försvarsfrågan: Den stora frågan, den enda frågan, den att vara eller icke vara, har redan länge sysselsatt hela den svenska tidningsverlden. Vi nästan frukta, att på densamma redan äro offrade alltför många ord, för att vi skulle kunna hoppas en skyndsam och kraftig verksamhet i handling. Dock äfven vi ane 083 böra, ehuru i korthet, afgifva vår röst i denna lifsfråga. Vi ange: 1) att Sveriges försvar i det skick, hvari det nu befinner gig, är vanmäktigt till och med mot inhemska fiender, om sådana skulle uppträda ; 2) att svenska folket vore ej värdt sitt namn, sina stolta minnen och den frihet, det eger, om detsamma ett enda ögonblick kunde tveka att lägga sin yttersta skärf i fäderneslandets offerkista eller gjuta sin sista blodsdroppe i dess offerfunt; 3) att således allmän värnepligt utan inskränkrd för någon enda vapenför medborgare måste införas; 4) att en stamtrupp, fästad vid jorden, är af behofvet påkallad; 5) att indelningsverket icke en gång mot vederlag bör aflösas, ännu mindre utan all ersättning upphöra; 6) samt slutligen att svenska härens ombildning bör ske i enlighet med det af konungen inför denna riksdag framlagda förslaget. Hvad beträffar de trenne första punkterna äro alla svenska medborgare ense derom, åtminstone — med läpparne. Väl har man hört vissa förfuga ord, såsom t. ex. att ett folks styrka ligger i dess svaghet, men sådana orimligheter kunna hemta stöd eller prejudikat endast från dårhuset, dit de också med det snaraete kunna återförpassas. Derom mer än nog! Striden gäller först och främst, huruvida den svenska bären behöfver en stående trupp. eller ej. Härpå svara vi ett obetingadt ja, emedan landet är för vidsträckt och jemförelsevis för glest befolkadt för att kunna undvara en stam, i hvilken folkbeväpningens vidlyftiga förgreningar och löfverk må kunna hafva sin kärna och sitt fäste. Utan en rådan stamtrupp måste ovilkorligen större tid anslås till den öfriga härens öfningar. Stamtruppen bör vara fästad vid jorden, alldenstund värfvade trupper äro opålitliga och — hvad sämre är — ofosterländska: enararc verktyg i maktens händer, än stöd för folket. Uppbäfvandet af indelningsverket med eller utan aflörning skulle, i vår tanke, vara en oerhörd orättvisa mot det icke jordegande folket (ty äfven detta är ett folk, som kanske en vacker dag vill bli jordegande). Härom är så mycket ordadt i tidningar och på folkmöten, att vi vilja inskränka oss till ett enda argument, som oss veterligen ej hittills blifvit framstäldt. Vi vilja ställa oss på de enskilda intressenas mark, ty der, just der, möta oss— tyvärr! -— våra motständare. Hvem förlorar mera på en fiendtlig invasion: jordegaren, som har gröan på sin åker, den inbergade skörden i sina Jador och logar, sina åbyggnader, med ett ord hela siv lösegendom nästan oflyttbar och således tillgänglig för fienden, än embetsmannen, som har gin aflöning, den han kan återfå äfven under fiendeok, eller penningmannen, 2om med några penndrag kan förflytta sina skatter till ett främmande land? Svaret ligger i öppen dag. Betrakten blott den franske bonden, sen, hvilken blick af förtviflan han och hans husvilla barn kasta på den grusade fädernebyddan, den förtrampade tegen, den härjade vingården, den tömda logen, hvarest de förgäfves söka ett enda uteädeskorn! Fienden rycker tillbaka: embetsmannen återtager sin befattning och sin lön, rike mannen flyttar sina skatter ar Englands banker, handlande och handtverkare börja åter sin rörelse. men åkerbrukaren — han har iotet iden ena handen och intet, intet — den andra. Häraf följer, att jordbrukaren är ordens och således äfven landets naturlige och sjelfskrifne försvarare, ty jorden är hans allt. ill han rätt besinna betydelsen häraf, så skall van ej finna roteringspligten för tung och ännu nindre för obillig. Hvad slutligen beträffar sjelfva sättet för härens ombildning, så hafva vi anslutit oss till konungens örslag, emedan vi tagit för gifvet, det hans rådsifvare, såsom män af facket, både förstå denna ingelägenhet och kunna ordna den bättre än rikslagen, som ju ej är någon verkställande myndigwet, Man bör med fullt förtroende öfverlemna rågan, sedan hufvudgrunderna för hennes lösning fosterländsk anda blifvit uppställda, i en frihetsänlig, sakkunnig och klok regerings händer och nse alla nya, mer eller mindre afvikande förslag ndast såsom splittringsfrön, hvarifrån Gud vårt Iskade Sverige nådeligen bevare! ty br AT tab I St PR bt nn