Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 2

.Der är den, sir,, svarade kyrkvaktaren, visande på en flat sten, nära begrafven i gräset. Ni kan ej taga föl, ty bans namn är inskrifvet der. Roland gick närmare genom det höga gräset, Ja, der var den! Joseph Jenkins. Trettionio år gammal. Han betraktade den några minuter stillatigande. Om jag någonsin blir rik, stackars beskedliga Jos, så skall du få en bättre grafvård, yttrade Roland derpå högt. -Denna enkla sten, förmodligen rest af mrs J., skall då blifva ersatt af en hvit marmörvård, der alla dina dygder skola bli isristade Klockan s!og en qvart öfver tio och straxt derpå hördes orgelns toner. Gadstjensten var börjad derinne i kyrkan, Roland gick omkring och läste eller försökte läsa andra grafskrifter, han skuggade sina ögon mot zolen med handen och såg uppåt för att granska domkyrkans yttre utseende efter reparatioper, och då han tröttnat dervid, föll det honom in att ban kunde vilja höra på gudstjensten för gamla tiders skuli. Utan att fästa atseende vid det emot bruket stridende att inträda i kyrkan sedan gudstjensten var börjad, gick han in, och i stället för att blygsamt hålla sig till någon af sidogångarne, trädde han raskt upp i högkoret och tog plats på en af bänkarne till klockarens obeskrifliga harm, som ej kunde fatta att det fanns någon nog. djerf till sådant, Då Roland såg upp, sedan han öppnat den stora psalmboken, som låg framför honom, och såvgen hunnit till: Ö Herre, öppna du våra läppar,, hade han tillfälle att vetrakta kantorn, en ung man, som stodrnästan midt emot honom och hvars klara, väljudande stämma likasom hans utseende väckte Rolands uppmärksamket. Minsann tror jag inte det är Tom! tänkte