Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 2

Iband med detsamma. Hon var säkerligen beIman på Wilhelmshöhe låtsar att icke förstå I det är alldeles likgiltigt. Hela verlden — både Passagen är nu frigifven på halfva sluttningen af höjden; man kan gå rundt omkring; en från Rae S:t Eleuthere till Solferinotornet. Allmänheten kan till och med komma temligen nära fram till den första terrassen på höjden och taga i skärskådands det artilleri, som är uppstäldt der. Till venster räknar man ett halft tjog 7-pundiga kammarladdningskanoner, fyra stålkulsprutor af en ny konstroktion och två boites a mitrsille,. Till höger ungefär lika många. Iatet af dessa krigsredekap är vändt mot Paris; de äro alla ställda parallelt med Boulsvard Rochechouart. Samma förhållande är det med det artilleri, som är uppstäldt på den öfversta terrassen. Som man i förmiddags tilltäppte eskottglaggarne, kan man icke längre se mynningarne på ds sex 7-pandingar, som äro riktade mot Peris. Hela dagen i ända gpgo nyfikne upp i tornet och betraktade i laga och ro den artilleripark, som är uppställd på båda te:rasserna, utan att de vakthafvande nationalgardisterna på ringaste sätt satte sig emot det såsom de föregående dagarne: Det berättas, att nationalgardisteraa i 142:dra bataljonen nära nog hade blitvit nödsaksde att mycket längre, än de sjelfva hade väntät, bevaka Montmeartres heliga skatt,, Trötta på att stå posterade der i två dagar, begärde de sjeliva i morgse att bli aflösta. Såson det tyckes, har deck ingen annan batslioo syrmerlig lust att tillbringa natten på böjderna, isyanerhet för att f-rrätta ea tjenst, som icke räknas för en vakt. Komitea vädjade till den goda viljan hos manskapet i 79:de bataljonen, men kusde icke en gåvg tå så mycket manskan, att en piket kunde bildas. Slntligen uppoffrade sig den 125:te bataljonen och samtyckte att eflösa den 142:dra, som hade tillbragt 48 timmar på Montmartre-höjden. Pbhiiarote Casleg, den berömda författaren, öppnade den 8 i Cölleze de France för ett mycket talrikt auditorium sina föreläsningar om den preussiska racen, Mad all sin passionersde kärlek till fosterlandet, sade han, kusd2 han 4j iörneka den öfserlägsenhet hvarmed Preussen fört kriget. Såsom den yttersta orsaken till dess segrar betecknade han dess folkundervisniog och dess kloka armåorganisatioo. Han framhöll isynnerhet den i Tyskland allmönaa kännedoraen af språk och geografi, medan i Frankrike kännedomen af utländska språk är ;å föga spridd att endast tre medlemmsr af akademien förstoda tyska och engelska. Ozsles tillstod att han redan vid krigets början avsett Frankrikes sak förlorad, och att-till och med preussarnes framträngande till Paris ej öfverraskat bonom. Hen hade själf måst betals sin tribut, I hans has i Meudon hade två taflor af Paolo Veronsse och Dolce samt ett dyrbart bibliotek at 45,000 band blifvit bortförda eller förstörda. Hvad som störtat Frankrike, utropade han. är de styrandes oduglighet och nationens okunnighet. Gereral Vigo höll den 11 revy öfver de 40 000 man af Loirearmea som utgöra Paris nya garnison. F. d. kejseren säges nu ha lemnat Wihrlmshöhe och skall på väg till England ha passerat Verviers i Belgien. Den protest han före gin afresa utfärdat cch hvari han åter söker från sig på franska nationen vältra ansvaret för kriget bedömes efter förijenst af nästan bela.dsn eu-opeiska pressen. Så yttrar Independance Belge: Ö ycksimeunisken, gom begått attentatet af den 2 December och velat rättfärdiga sitt brott genom dsana sententiösa fras: jag har lemnat laglighetens område för att inträda i rätten, vill na icke erkänna någon anpan rätt än den formella. En församling, euverän om någon varit det, genom ometändig heternas kraf förenande inom sig nationens lalla makter, förklarar afsatta en regering och en dyuasti, hvilkas spår Frankrike för sin egen ära skulle vilja om möjligt utplasa ur sin historia och hvilkas namn det icke en gång skulle vilja låta gå till efterverlden. Detta var säkerligen hennes rätt och, bvad I mera var, henne: pligt. Men detta betyder font för denne äfventyrare, som på Wilhelmws!öhe drömmer om ny vanära och pya olyckor för det Jand hen störtat i en afgrund efter att ha uoder nära tjoga år ezxerverst, demoraliserat och förnedrat det genom träldomen, Han vågar protestera. Hvsd skulle han icke våga. Han påstår i ett dokument, som han utslungat åt allmärheten genom den engelska pressen, att församlingen i Bordeaux endast och allenast hade sitt mandat för att sluta fred och att hon begått en oförsvarlig usarpation genom att förklara henne afsatt. Det fordras ett plebiscit för att göra om hvad som blifvit faststäldt genom plebisciter. Utom ett plebiscit förklarar han sig. icke erkänna något och icke vilja underkasta sig något. Men hvem bar väl bedt honom erkänra rågot? Hvilken ökad kraft och laglighet kan väl hans semtycke gifva denna afcättnings förklariog, som nationalförsamlingen uttalat helt och hållet,visserligen utan att behöfva det, ty denna förklaring föll af sig sjelf, till följd af skymfen vid Sedan och den adertonåriga kejserliga regimens slla skändligheter? Församlingen har uttalat, och detta är skället till och den verkliga betydelsen af hennes votum, den djupa afsky Frankrike känner för kejsardömet och för allt som står issmrättigad och kompetent att göra det. Att folk och furstar -— har förstått det., Om de statsmän, som skola representera I Frankrike i Brässel vid uppsättandet af det slutliga, fredsfördraget, skrifver tidningen La Veritå: Den främste af desse diplomater, baron Baude. är den wvnaste Han har i lång tid