Aftonbladet – 16 mars 1871, sida 3

427 TJ. Jä man mMmastic ladd pcamnasat IOL d försvarsväsendets iordningsställande, kunde det med rätta anses olämpligt att samtidigt låna för inköp af teatrar. Möjligen skulle någon göra den invändniog, att samma skäl, som tala för upprätthållande i hufvudstaden af vetenskapsoch musikaliska akademierna, äfven gälla i fråga om den k. teatern. De förra sprida dock, den ena almanackor och den andra skickliga kyrkosångare öfver hela landet, under det man icke gerna kan påstå att landtbefolkningen bar hvarken nytta eller nöje af den så kallade nationalteatern. Det vore då en uppenbar orättvisa, att hela landet skulle bidraga till underhållet af en sådan institution. Tal. instämde i hr L, O. Larssons reservation, hvari han föreslår riksdagen att afslå K. M:ts framställning om extra anslag för betalande af p ) teaterns skuld. ti Hr Kallstenius bemötte åtskiliiga af hr Hiertas . janmärknivgar och kunde icke tro att de begge 1) scenernas sammanförande till en skulle hafva till -I följd att flera nya operor komme att uppföras. 1 Tvärtom skulle sådant) försvåra deras inöfvande. ) Orsaken till att nya stycken så sällan uppfördes ,låge i den kostnad, som dermed vore förenad, en t) omständighet, hvilken teaterdirektionen icke kunde I förbise. Att man genom att gifva ett mindre antal -) spektakler skulle spela in mera, vore oförklarligt; -Ity en gawmål regel vore, att ju mera arbete desto -I mera produktion. Teatern finge icke Grifvas altför afftärsmessigt, emedan den hade ett högre ändaI mål än att vara blott och bart en spekulation. i Frågan sönderföll i tvenne delar, den ena om sta-Iten bör understödja en konstanstalt, hvilken så; som nationalteater uppfyller sitt ändamål, och den -l andra till hvilket belopp och på hvad sätt detta understöd bör utgå. Hvad den första frågan beI botrala se vi huru redan de gamla kulturfolken : i betraktade -teatern såsom en nätionens gemensamma angelägenhet och icke skydde några uppoffringar för densammas upprätthållande, samt -ihuru i närvarande tid i alla Europeiska länder, ,j med undantag af tvenne, staten eller regenten, -i på det frikostigaste understödjer landets teatrar. -j Talaren visade genom siffror, att en mängd främ,I mande länders teatrar, exempelvis dem i Berlin, Mäönchen, Weimar, Petersburg, Moskwa och Paris, ; åtnjuta betydligt högre understöd än som någonsin kommit vår kongl. teater till del. Den andra delen af: frågan, eller till hyllket belopp underIi stödet borde utgå, stode i oskiljaktigt samman, hang dels med behofvet af understöd och dels med statens förmåga att fylla detta behof. Vår itester bar icke på de senaste sex åren kunnat utan skuldsättnipg fullgöra sina skyldigheter, hvilken skuld betydligt ökats genom Dramatiska teaI terns inköp, men hvartill ock bidragit de senare järens dåliga skördar och deraf följande penninghrist jemte den nedsättning i anslaget från 75,000 Irdr till 60,000, som för några riksdagar sedan beslöts. Genom att till endast det nödvändigaste inskränka underhållet af den stora och dyrbara matrielen, vore det antagligt att det nu pågående spelåret icke skulle medföra ökad skuldsättning så kunde man visserligen fortfara 2 eller 3 är till, men följden blir, att då på en gång kommer att erfordras stora summor till materielens försättande i brukbart skick. Om man nu beviljade det extra anslaget, kunde man i någon mån nedsätta det ordinaries, utan att behöfva bofara vidare anspråk från teaterdirektionens sida på statens mellankomst, emedan det vore naturligt, ätt hvarken teaterhusen eller materielen kande såsom varande statens egendom skuldsättas. Tal. yrkade bifall till K. M:ts proposition på det sätt, han i sin reservation föreslagit, och trodde, att man derigenom bemötte hvarje hvarje invändning, som kunde göras cm lättsinnet att i en tid sådan som den närvarande bifalla anslag af medel, hvilka borde användas för dyrbarare och högre ändamål. För afslag å utskottets hemställan och bifall till hr L. O. Larssons reservation talade hrr Östman, C. J. Bengtsson, Jonas Jonasson och Anders Johansson, hvarefter kammaren åtskildes för att kl. 6 e. m. fortsätta behandlingen af det föreliggande ämnet. Ordet erhölls då först af Hr Hierta. Till en början får jag anhålla hos hr Kallstenius om ursäkt för det jag lärer bafva icke alldeles riktigt uppfattat hans svar på mitt yttrande, då denna fråga förevar vid remissen af den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd, och jag är öfvertygad att han tror mig då jag försäkrar honom, att min missuppfattning varit oafsigtlig. Samme ärade talare har här yttrat många riktiga och vackra ord om teaterns betydelse och höga värde för kulturen. Jag önskar och hoppas också att dessa ord, så väl framförda, icke måtte i denna kammare hafva fallit på bälleI berget; men ifall någon skulle draga den slutsatsen att dessa ord voro föranledda af mitt föregående yttrande, tager jag mig friheten anmärka att den slutsatsen ej håller streck, ithy att jeg icke satt i fråga någon indragning af det årliga snslaget till Kongl. teatern. Jag vill nemligen bibehålla detta till samma belopp som hittills, emedan jag är af.samma tanke som den ärade talaren i jfr gå om-den betydelso för samhället som teatern eger i flera afseenden. Jag tror också att det i ett annat hänseende icke skulle vara synnerligen klokt att indraga detta anslag, emedan det då kunde hända, att H. M. konungen, som nu lemnar teatern ett så betydligt underatöd, deraf möjligen kundefisnå anledning till att äfvea å sin sida i detta afseende beträda sparsamhetens väg; och jag anser att detta skulle lända till mehn icke blott för hufvudstaden utan äfven för hela landet. Icke alla torde hafva fullständig kännedom om, hvarifrån den frikostighet, gom konungen visar emot teatern, egentligen härleder sig. Den har dels ett traditionelt ursprung deruti, att konungarne angetts böra vara de sköna konsternes högste beskyddare, men dels också en särskild anledning, om hvilken jag tager mig friheten påminna. Då pemligen 1823 års riksdag beviljade en förhöj ning af 100,000 rdr bko i Carl XIV Johans civ lista, från 325,000 till 425,000 rdr bko, så motiverades denna förhöjning på riddarbuset af den dåvarande teaterdirektören, gom der var ledamot, kufvudsakligast med den förbindelse, som konungen ansåg sig ega att underhålla teatern med en summa, som upptog en betydlig del af anslaget på första hufvudtiteln. Genom någon besynnerlig ödets skickelse kom detta särskilda skäl för förhöjningen väl icke att inflyta i ridderskapets och adelns tryckta protokoller, men såväl jag, som då gjorde in första lärospån vid riksdagen i egenskap b I b af extra kanslist, som ock nägra andra ännu lefvande ledamöter vid den riksdagen kunna åberopas, hvilka ännu erinra sig att den antydda omständigheten anfördes och antogs såsom ett bland skälen för förhöjningen i civillistan, Den förbindelse, som konung Carl Jo han sålunda moraliter iklädde sig, har också blifvit fullständigt honorerad icke blott af honom, utan ock af hans son och sonson; och. ehuru ingen anledning förefinnes att förmoda, det vår nuvarande konung skulle vilja undandraga sig att fortfarande uppfyl!a densamma, så utgör dock den omständigheten, att konungarne, den ene efter den andre, så frikostigt understödt teatern, ett skäl för riksdagen att icke å sin sida änbu en gång göra afprutningar å anslaget. Men detta är en särskild fråga, och förslaget om inlösande af den Dramatiska teatern en annan. I afseende på detta förslag ber jag få bemöta ett inkast, som hr Kallstenius gjorde mot lämpligheten att-afskilja den Dramatiska teatern från den Stora teatern och att sammanföra de dramatiska och lyriska föreställningarne på sistnämnda scen. Jag har remligen påstått, att det genom ett sådant arrangement blefve tillfälle för Kongl. Teaterns direktion att uppsätta flera nya operor, än som, till följd af teaterns hetryckta ekonomiska ställning, kunnat ske på senare tider, men detta mitt påstående har den ärade talaren bestridt på den aritmetiska grund, att ju flera gånger det spelag på den lyriska scenen, desto bättre skulle tillälle gifvas att uppföra nya operor. Detta kan visserligen synas i viss mån riktigt; men om man betänker att Stockholms befolkning icke är tillräckligt stor-för att kunna 5 gånger i veckan underbälla en fulltalig publik på den lyriska scenen, så torde det vara gitvet, hvad ock erfarenheten sat, att recetterna vid ett tätare antal represenFO 1