Aftonbladet – 16 mars 1871, sida 2

Klockljuden från domkyrkan som just nu förkunnade tre qvart till elfva, bidrogo att öka illusionen. ramför honom reste rig det vördnadsbjudande templet som i sekler trotsat tidens förstörande hand. Fn restaurering bade-länge pågått och tornen hade blifvit ombyggda, hvarjemte några gamla hus som till en del -bortskymde kyrkan, blifvit nedrifna, så att den nu framstod för åskådaren helt annorlunda än Roland någonsin sett den. Det var en ljus afton, ty månar sken lika klart nu som den afton i Mars månad, hvilken utgjorde tidpuckten för denna berättelses prolog. Månskenet lät den åldriga domkyrkans bildhuggerier tydligt framträda det belyste gåflärne af de gamla besynneriga busen med deras byggnadsstil från olika tider — och dess strålar glittrade. på. den släta sgräsplanen omgifvenaf breda sandgångär, der i-fördna tider förnäma, damer och vördiga kyrkans prelater vandrat med-afmätta-steg, Men hvar voro de höga gamla almarne i hvilkas kronor kråkorna byggde sina bon, för att med sitt kraxande förvilla de stackars skolgossarne midt under deras öfningar i latin och grekiska der nära intill? Roland såg sig omkring med förvånade blickar, en tilistymmelse till träd fanns väl ännu, men topphuggba och qvistade efter godtfinnande. De väldiga, skuggande kronorna voro borta och de hemlösa kråkorna försvunna. Det är ett helgerån, utbrast Roland djerft, Jå han hemtat sig från sin förvåniog. Det kan ej båda godt för någon. Han kunde ej låta bli att gå fram till den lilla jerngrinden framför skolgården, ehuru den pu ej var öppen. Portvakten som hade efterträdt -mrJohn Ketch, froktansvärd i åminnelse, hadå för flera timmar sedan stängt den och hade nyckeln i säkerhet upphängd öfver sin bufvudgärd. Huru många gånger