Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 3

, OM I kort väntetid. Alltså fingo vi åter finna oss i att vänta i 4 timmar och sedan gå med ett tåg som rå 5 timmar i sakta mak förde oss till öfverfartsorten vid Lilla Belt. Här väntade oss i den svarta patten en ångare så liteu och rankig att den, belyst med en handlykta, hestormad af en massa passagerare, som snart fyllde den, omstormad af en tjutande vind och omfluten afen våldsam ström med drifis, ovilkorligen måste afskräcka från ett företag, som syntes rentaf lifsfarligt. Också voro vi 10 passagerare, som åter gingo i land för att företaga öfverfarten påföljande morgon. Vi fingo då också se, med hvilka betydliga svårigheter den hlla svaga ångbåten hade att kämpa, med jemn nöd kunde han lägga till för strömmens och drifisens skull -— och det kunde ej annat vara, då maskinen knappast torde vara mer än af 15—20 hästkrafter, då åter minost en af 60 hästkrafter hade behöfts, På grund häraf kommo vi ocksä för sent till tåget från Fredricia till Hamburg, och fingo derför vänta ända från kl. 8 till kl. 2, alltså 6 timmar. Hamburg uppnåddes visserligen ordentligt, men nya mödor väntade. Först återbud från Harbuarg att drifisen hivdrade öfverfarten af Elbe; följande morgon lyckades vi komma öfver den första grenen med ångfärgan, men vid ankomsten till den andra — stopp! Efter 1 timmas väntan och fundering lades emellertid plankor ut på isen. der den var osäker eller der det var öppet och så bar det af till fots i stora karavaner från ömse sidor, och allt gick bra. Men ständigt samma visa: det var dumt; ni har kommit en timme för sent! S Moan hugnades i Harburg med att få vänta 7 timmar. — Tiden fördrefs med att prome-. nera i omgifningarne och språka politik med resande tyskar, hvilket naturligtvis ock skedde nder hela färden genom Tyskland — öfver Hannover, Köln, Aachen till Brissel, derifrån färden skulle vidare gå på Paris. I Brissel var det karnaval med galna upptåg, a!klädningar, pipande, trummande, sjunganda, öfverallt i en kolosssal folkträrgsel. Allt var mantert och gladt, utan all anstöt eller oordoingar. Från Brissel till Paris lemnades emellertid endast biljett till en gränsstation; det hade kommit order från preussane att ej sälja biljetter till Paris denna deg (den 27 Febr.), troligen med afseende på intåget och möjligen förefallande oordningar. Oapphörligen fick mean dock biljetter till stationer alit närmare och närmare Paris tills 11an om aftonen kom till Tergnier, der vi måste stanna öfver natten. Denna station var besatt af ett par hundrade preussare (brandenburgare), som äfven upptagit alla rummen i den lilla stadens ho-: teller, hvarför man måste söka hvila på en träbänk i statioushuset. Jag samtalade ett par timmar med de preussiska soldaterna, som tolkade sin store glädje öfver freden, hvaroin ett telegram just nyss underrättat oss. Stackars karlar! hade de fått råda, så inte hade det blifvit något af med detta krig; större delen voro de gifta, och måste nu deras hustrur och barn lefva på ett statsunderhåll af 3—5 thaler i månaden. Som ressällskap bade jag en industriidkare från Paris, och mellan honom och soldaten fjenade jag nu som tolk, dervid en del skilda meningar belystes och vederlades i störsia sämja. Parisaren kunde så t. ex. försäkra preussarpe, som förklarade det vara en allmän tro i deras här, att Paris hade än mera lifemedel och att staden ej kapitulerat för hungern, det han de sista 5 veckorna ständigt hungrat och de sista 16 dygnen knappast ätit annat än det otillräckliga tsla svarta brödet:sSoldaterna bekräftade det förut uppgifna förhållsndet, att de fiendtliga förposterna i all sköns vänskap utbytt födoämnen, druckit ur hvarandras flaskor etc. De föreäkrade å andra sidan att de sett en gammal gråbårig fransman gå omkring och strypa sårade tyskar och derpå skära tungan af dem, men att han ändtligen blef gripen och skjuten. Vår parisare ville ingalunda motsäga dem, tvärtom, han trodde man skulle finna många dylika uslingar, synnerligast bland Pariserbefölkniogen, der han menade väl 50.000 löst folk finnes, som utan all karakter erkände hvilket regemente som helst, hvilken moral som helst och sålde sig till hvad pris som helst. För min del försäkrsde jag preussarne att man har fullt konstaterade berättelser om grymheter från deras sida, och så blefvo vi ändtligen ense om att dåligt folk nog fiones i den tyska hären. . Aldrig bade de, sade mig tyskarne, sett maken till dödsförakt, som det fransmännen visa: en fransman med fiendens bajonett för bröstet är fullkomligt oförändrad, lika konpseqvent, lika djerf; att dö (åtminstone på slagfältet) tyckes icke vara honom af iminsta betydenhet. Om je skulle indela de tyskar, med hvilka jag under resan kommit i beröring, uti skilda kategorier, skulle vi få 3 klasser, motsvarande 3 populära åskådningssätt i Tyskland: 1) patriotiska, bildade tyskar, som ej tillhöra den preussiska racen, representerade framför allt af hannoveranare, badensare och virtembergare; alla öfriga icke-prenssiska stater kunna ock temligen säkert räknas dit, ehuru de ej så tydligt uttalat sig. Dessa hata i grund Preussen, fast de beundra Bis marck. De anse det dock som en våldsbragd. att Preussen formligen tvungit de sydtyska. staterna att deltaga i kriget. I staden Haproyer har maniJanusri gjort formliga demonstrationer mot den nye kejsaren. Magistratens ledamöter nekade nemlien att underteckna den adress, som de preussiska embetsmännen derstädes uppsatte till kejsaren ; och detta blef man nödsakad att i ett tillägg också närona, på det högstdensamme skulle få kännedom derom. Tyskland är således ej enigt? Nej, ännu icke, och icke på länge ännu försäkrade man. 2) De arbetande, lägre klassernz, såväl i Preussen som andra tyska länder, de önska, i likhet med deras likar i hela verlden, intet högre än att få vara i fred, odla sin torfva och förtjena sitt dagliga bröd bland de sina. 3) Preussiska preusssre, sådana der riktigt bildade preussare. Jag sätter denna klass sist, emedan den står lägst. Och hvarför? Emedan hos en sådan preussare endast hufvudet är bildadt, ej hjertat. Det är med honom omvändt som med Sven Dufva: ett