Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 2

ätt nu blifvit ifrågasatt, det öfverlemnäi les åt regeringen att, på samma sätt som let tillgår med anslaget till vägbyggnaler och vägförbättringar, bestämma hvilka nläggningar, som skulle komma i åtnjutande f statsbidraget. Gifvet är emellertid, att ett ippdrag, sådant som detta, lemnadt af rikslagen åt regeringen, förutsätter hos den förra tt stort förtroende till den senares oväld och ättrådighet samt hos riksdagens egna medemmar Earaktersstyrka nog att afstå från let maktutöfningens behag, som fördelandet f betydande fördelar mellan täflande intresen utan tvifvel för många innebär. Men m riksdagen skulle hysa sådant förtroende ill regeringen och gifva prof på sådan sjelfförakelse för egen del, att den till regeringen emnade ifrågavarande bestämmanderätt, tro ri dock, att sådant endast borde ske för nåson viss begränsad tid, så att man dels hade illfälle att framdeles förfara med ledning af len erfarenhet, som det nya systemets tillämpning lemnat, dels ock kunde lämpa framida beslut efter möjligen förändrade förhålanden säväl i ett som annat afseende. Emellertid, vi upprepa det, anse vi frågan om hvem som bestämmer den ordning, i hvilken de många nu å bane bragta jernvägsanläggningarne komma i åtnjutande afstatsunderstöd, vara af jemförelsevis underordnad vigt. För oss är det hufrudsaken, att man nu, då bibanefrågan tränger sig fram med sådan styrka att hon icke längre kan eller bör undanskjutas, man väljer, för meddelande af statsunderstöd till dessa vigtiga anläggningars befrämjande, en sådan form, att man å samma gång verksamt understödjer de öretag män vill gynna, tillser att detta sker med minsta möjliga uppoffringar för statsverket, och, slutligen, vakar öfver att det ej sker på ett sätt, som inbjuder till vinglerier, ruinerande för jernvägsbolagen och menliga för statens och det svenska namnets kredit och anseende. För vår del tro vi — och vi stödja vär öfvertygelse i detta fall på den vunna erfarenheten — att dessa ändamål bäst befrämjas derigenom, att staten, på sätt hittills skett. understödjer med lån till två tredjedelar af anläggningskostnaden de bolag, som sjelfva visa sig förmå anskaffa den återstående tredjedelen. Om, på sätt vi förutsatt, lånen lemnas på samma vilkor som staten sjelf måste vid sina upplåningar vidkännas, endast med räntefribet under byggnadstiden, skulle gåledes statens uppoffring begränsas till ränteförlusten under byggnådsperioden och statsunderstödet för öfrigt helt enkelt bestå .deri att staten lånade bolagen sin kredit för verkställandet af deras upplåningar. Meningarne torde icke vara delade derom att jernVägsfrågan är en landets lifsfråga icke allenast med hänsyn till vår industriella utveckling, vårt landtbruk och våra näringar, notan i lika hög grad med afseende på vårt försvar, ty utan jernvägar att hastigt kunna förflytta vår armå till hotade och an: fallna punkter, innan en fiende der hunni befästa sig, blifva armåorganisationer och rustningar, huru beskaffade de än för öfrig må vara, af på långt när icke den betyden. het, som med dessa för landets försvar ound göngliga förbindelsemedel. Jernvägsfrågai får och bör derföre ej längre undanskjutas helst som hon inom sig sjelf bär frö till mån gshanda faror om de ej på ett klokt sät afböjas. Anda sedan 1863, har riksdagen, som of van är änfördt, undanskjutit jernvägsfrågan Under tiden hafva anspråken på understöd til jernvägsanläggniogar tillväxt så, att de p statsutskottets åtgärd beroende förslagen ni lära uppgå till den betydliga summan af ld4 mill. .xdr.. Skulle frågan äfven denna gån undånskjutas, kommer sannolikt förslagen at västa riksdag gå löst på 160 å 200 millio ner 0. 8. v. ända tills en gång de i jernvägs anslag. direkt intresserade komma att utgör majoriteten inom kamrarne och bestämm: om anslagen och formen derför. Huruvid denna lösning af jernvägsfrågan skulle blifv till det allmänäas fromma, finge framtide utvisa. Vi tvifla derpå. Jernvägsfrågan liknar ett vattendrag, som ledt med klok omtanka och beräkning, vatt nar fälten och lydigt betjenar industrien, me som, lemnadt åt sig sjelf, eller oklokt upp dämdt, vid en uppkommande flod svämma öfver sina bräddar, och kan åstadkomma d största förödelser.