Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 2

förre såg en gubbe som satt hopkrumpen och inhöljd i filtar, ett rödt ansigte omgifvet af nattmössan, några glesa lockar framstickande ofvanför de förvånadt stirrande ögonen och slutligen en skål med rykande hafresoppa. Den andre såg framför sig en högväxt, välklädd ung man, hvars ansigte likasom förut hans röst tycktes anslå något gammalt minne. John var den som först talade. Det är mr Roland Yorke, sir. Han ville nödvändigt gå upp, jag kunde ej hindra honom. Åh, gubevara mig! utbrast prokuratorp. Roland lade ifrån. sig hatten och tog ett litet psket, som han bar, och skyndade fram till mr Galloway med utsträckt hand och en sådan fart att han nära md stjelpt omkull bordet med hafresoppan, hvilket John måste fatta tag uti. Jag vet knappt om pi vill taga min hand, sir, efter det sätt hvarpå vi skildes, men nog är jag villig att räcka er den Sättet för vår skilsmessa var er skuld och ej min, mr Roland, lydde svaret. Men mr Galloway fattade likväl den erbjudna handen och Roland slog sig oombedd ned vid elden, samt gjorde sig som vanligt hemmästadd. Hvad felas er, sir? frågade han, sedan John gått. Har ni fått halsfliss? Hafresoppa! sådan smörja, den måtte då blifvit påfannen för våra synders skull. Ni måtte vara farligt sjuk, sir, när ni vill svälja det der. — Hvad i all verldenförer hit vid en sådan timma för att skrämma slag på fredliga menniskor? frågade mr Galloway utanatt akta på Rolands frågor. Jag försäkrar jag trodde att elden var lös. Bantåget förde mig hit, svarade Roland, som tog frågan ordagrannt. Jag hade äm