Aftonbladet – 14 mars 1871, sida 1

trott i mrs Jones värd. Nu voro dessa pengear använda under hans letande efter Arthur. I första härenheten öfver hans försvinnande hade Roland åkt omkring i hyrvagnar, ty oaktadt hars långa ben och deras rörlighet kunde de ej komma nog fort för hans otålighet. Han hade gifvis drickspenzar ät poHisbetjenia en i hopp att skärpå darss spaniogsförmåga och han hade två gånger anrnonserat i Times med utlovad vedergällnivg för säckar af misstänkt ionehåll. Om ej en lycklig glömska kommit honom att förgäta utsättande af någon adress, så är det oberäkneligt hura stort antal gamla säckar kunnat bli förda till honom. Allt detta hade emellertid snart låtit guldmyaten smälta tillsammans. Han fick mrs Jones att. ghoru kpotanide, låra honom två till, hvilka gått samma väg och naturligtvis änav voro obetalta. Han var således uten medel till gin resa och utan att veta hvar han-skulie få pågra ifrån. Jag kan inte gå till fots,, räsonnerade han då han plötsligt kom att tänka på sin folikomliga brist på mynt. De brukade säga att det var ettbhundraeliva mil landväg i fordna dagar. Det skulle då inte betyda så mycket för mig bara jag hade tid, men den tår nu ej förspillas. Hamish har satt sig emot min färd, arnara skulie jag vända mig till konom, men jag undrar — jg undrar om inte Dick Yorke skulle vilja låna mig en liten summa. Rolands undrar betydde detsamma som att på ögonblicket begifva sig till Portland Place, Sir Vinceut va? ej heuma. Betjenten sade att hans herre varit der på förmiddagen efter sin ankomst från Sunny Mead, den lilla Jandtegendom som tillhörde honom, men att han gått ut igen och kuvade hemväntas pär som helst under dagens lopp.