Aftonbladet – 14 mars 1871, sida 1

gör dig olycklig — och herre Gud! att jag inte kan taga dig härifrån! Jag vet inte er ång när det kan bli, det vill inte gå framål ör mig alls, jag kunde bli frestad att svärs deröfver. pat Rolend! jag är bedröfvad för Arthurs sku 3 Ja, det förstås, jag borde väl begripa det inföll han lika lätt att öfvertyga som et barn. Här står jag och pratar bort tiden, stället för att söka efter honom, Har dr något att skicka till Helstonleighla Endast mina bjertliga helsningar till der alla. Du ämnar väl gå till mamma? Roland fattada hastigt hennes händer oc! slöt dem i sina, samt böjde sig något emo henne och sade ömt: Ancabel, j:g skall söka din mor och säg honne.,. Hon hade ej menat detta, det föll henne aldrig in att tänka ditåt. Ej underligt då om bennes kinder blefvo helt blossande. Utan vidare omsvep kysste Roland dristigt den rodnande flickan. pFarväl, Aonabel, önska mig lycka. Utan alt vänta på syar eller bannor var haa redan sin väg och ilade ntåt gatap inpan Anagbel hgovit hemta sig från sin förvirring. Att besluta sig för en resa till Helstonleigh var en sak för sig, men att verkställa beslutet var en annan, hvilkea Roland Yorke med sin vanliga bekymmerslöshet ej så noga tagit i betraktande. Det var först då han en stand på förmiddagen vår hemma i sin bostad — hvilket vi redan hört mrs Jones omnämna för mr Öllivera — som frågan huru han skulle komma dit, framställde sig för honom. Han var alldiles utan penningar. Rolands besparingar, frukten af hans arbete hemma de tre sista månaderna, hade uppgått till två sovereigas, dom han anför