Aftonbladet – 14 mars 1871, sida 1

— AA ning. Man tår lefva länge nog för att finna skrytsamma inbillningar vara förgäfves. Ack, Roland!, sade hon, jag fruktar verkligen att donna resa ej gagnar till något. Om mr Galloway kvaust iompa minsta vidare upplysning så hade han ng skrifvit derom. Så säger Hamish också, men jag vill ändå försöka. Jag skulle geroa ge mig al till nordpolen om jag kunde finna rätt på hongra. Tänk diz, Annabel, att medan han kanske blef skaffad ur vägen af dåliga menniskor, så kallade jag honom stolt — högfärdig och ovänlig! Det kan jag aldrig förlåta mig sjelf. Om genom försummelse å min sida han aldrig skulle blifva fasnsn, så kan jag ej vänta annat äv att ban skall gå igen och anklaga mig. Men — Roland — du har väl ännoo ej gifvit upp allt hopp? frågade hon i det hea2es milda, brana ögon frågande blickade upp till honom Ja, jag vet knappt egjelf. Ibland tycker jag mig vara så säker på att allt skall bli bra igen, men så förlorar jag åter modet. I natt drömde jag att han var frisk och sund och att jag hjelpte honom stiga ur en båt som låg förtöjd vid Waterloo Bridge. Jag var så glad då jag vaknade och trodde det var sannt, kanske var det också ett godt omen, så du skall ej vara nedslagen, Annabol. Det var en gång i Port Natal en karl som hette Crow och han var borta ett helt är, alla trodde att han var död, men så kom han igen lifslefvande med sin röda polisonger och sade att han bara varit ute och rest. — Men jag må säga! hvad felar dina ögon? Hon ble! litet förvirrad öfver dea plötsliga frågan och svarade undvikande. Da har gråtit, Annabel, säg mig nu hvad som bedröfvat dig, Om mrs Bede Greatorex