Aftonbladet – 13 mars 1871, sida 3

ett beslut att svenska folkeW ej skall göra något för sitt försvar. (Bifallsrop. os På af ordföranden framställd proposition besvarades drefter första frågan med enhälligt ja. Derefter föredrogs den andra frågan: Fordrar icke det nuvarande osäkra politiska tillståndet i vår verldsdel att riket utan dröjsmål sättes i försvarbart skick? Diskussionen öppnades af professor Lindgren. Freden, yttrade han, älska vi alla. Kriget affsky vi alla. Men så länge denna planet är bebodd af varelser med menskliga passioner, gå länge lära krig komma att föras. et är ej länge sedan några fantaster och ideologer, som invaggade sig uti och sökte ingifva andra den föreställningen, att verlden går en evig fred. till mötes till följd af den ståndpunkt, hvartill civilisationen nu kommit. Men dessa illusioner ha nu blifvit skingrade vid dundret af de kanoner, som varit nära att grusa den moderna civilisationens hufvudstad. I åsynen af de åskmoln, som ännu alltjemnt stå hotande vid Europas politiska horisont, måste man fråga: äro vi rustade? Och svaret blir nej. Hvad är då att göra? När huset brinner är det för sent att tänka på att brandförsäkra det. När kriget utbrutit är det för sent att tänka på försvarets ordnande. Rustningar för krig äro derföre en fredens angelägenhet. Regeringen har nu framlagt ett. förslag till försvarsväsendets organisation. Detta förslag kräfver stora uppoffringar, men har dock af svenska folket blifvit mottaget med enhälligt jubel. Men ett sorl-förspörjes inom. landet om att en talrik I fraktion inom riksdagen, såsom det vill synas ledd af egennyttiga beräkningar, har för afsigt att om ej kasta öfverbord K. M:ts förslag, åtminstone slita sönder det. Mot ett sådant förfaringssätt uttalar sig nu landet på folkmöten. Talaren var ingen vän af politiska möten. Han ansåg dem som politiska klubbar.f3 Han ansåg det otillständigt, att kommittenterna på detta sätt ville utstaka för sina representanter hvad de skola göra eller icke. Han hade derföre under en lång lifstid aldrig uppträdt i en politisk sammankomst. Men utomordentliga fall fordra utomordentliga åtärder, och derföre hade han infunnit sig här. jan önskade odelad framgång åt K. M:ts förslag. Han hoppades, att mötet skulle enhälligt uttala den önskan, att riksdagen måtte obetingadt och till alla delar godkänna detta förslag, och att det derjemte skulle uttala den opinion att ett afslag detsamma vore vanhederligt för Sverige. Adjunkten Hammarskiöld. Man hade här frågat, hvarföre vi skola rusa åstad och rusta just nu. Man hade frågat om kriget står för dörren. Men om vi än icke för ögonblicket ha anledning att befara fredsbrott få vi icke vara säkra. Tillståndet i Europa är egnadt att ingifva farhågor. Vi se ett stort folk i Europa uppfyldt af segerrus. Det har lyckats i siva önskningar, önskningr som till en viss grad voro berättigade. Men ramgången har berutat det, så att det vill utöfva förtryck mot andra folk. Man har således allanledning att befara ytterligare fejder. Är det då icke anledning att rusta sig? Hvad är det för en fiende man rustar sig mot? har här frågats. Det vet man icke. Hvad är det för en tjuf man väntar, då man stänger dörrarne? kan man ock fråga. Det vet man icke heller men man stänger ändå, och deruti gör man klokt. Månne det är klokt att låta bli att bramdförsäkra sitt hus derföre att man icke har någon anledning att befara eldsvåda. Om vi önska fred måste vi vara beredda på kriget. Det är angeläget att andra folk veta att vi ämna försvara oss. Det är af vigt gåt Svenske män äro redo att värna sitt fosterland. På af ordföranden framställd pvoposition besvarades frågan, huruvida icke den politiska ställningen i Europa kräfver ett skyndsamt ordnande af försvarsväsendet, enhälligt med ja. Derpå företogs diskussionen af tredje frågan: Anser mötet att vårt landtförsvar bör hufvudsakligen grundas på allmän värnepligt utan rätt till lega och friköpning? Professor Säve visste af egen erfarenhet hvad en allmän folkbeväpning ville säga, ty han hade sjelf från sin tidigaste ungdom varit med i Gotlands beväring på en tid då tjenstgöringsskyldigheten derstädes började vid 15 års ålder. Från 15 till 30 år exercerade man årligen. Från 30 till 45 år stod man qvar i landstormen. Talaren önskade att en sådan folkbeväpnin;j I Sverige. Vi skulle då kunna funnes för hela afva en väpnad DO EU 0 mV 9 FM Å I FÖ ke mh Åh ot MM ot om Et gt fe ts styrka af 6 å 700,000 man, och om äfven våra tillgångar ej medgåfve att kalla dem under bg på en gång, skulle åtminstone fienden hvar helst i vårt land han komme träffa på folk som kunde göra honom motstånd. Att värnepligten är ovilkorlig utan rätt att friköpa sig eller ställa annan man i sitt ställe ger denna inrättning en styrka, om hvilken ingen kan göra sig en föreställning, som icke sjelf lefvat under sådana förbållanden. Ett ordspråk säger väl att den hundsom släpas till skogen biter ej många harar; men man bör besinna, att det ej är för några små intressens eller passioners skull som denna ovilkorliga värnepligt tages i anspråk, utan för det som är det dyrbai raste för alla. Just det, att ingen får köpa sig fri eller lega för sig, gör att denna pligt icke af någon kännes såsom en orättvisa. Talaren kunde icke från sin hembygd minnas att någon klagat öfver denna skyldighet. Tvärtom hade alla ansett för sin stolthet och glädje att fullgöra densamma. Och dock började den som sagdt i talarens ungdom redan vid femton års ålder. Nu började den, om han mindes rätt, vid aderton år. I Man hade här anmärkt, att de eröfrande staterna nu gjort sådana ansträngningar, att de utmattat sig, och att vi derför nog få vara i fred under den närmaste framtiden. Talaren fruktade tvärtom att Preussen nu, medån det är rustadt, skall vilja fortgå på samma bana, och hvad Ryssland beträffar, kan man icke säga att det nu är utmattadt. Och hvem vet, hvad dessa makter kunna ha i sinnet mot oss. En preussisk konung, kanske den värste menniskoslägtets fiende som någonsbin burit en krona, han som uppgjorde planen till Polens delning, hade med samma makt, med hvilken han skiftade detta rof, äfven träffat öfverenskommelse om Sveriges delning. Hvem vet om icke ett sådant dokument äfven nu är undertecknadt. Man tycker att den allmänna värnepligten är betungande isynnerhet förflandtbruket. Men en fiendtlig inkräktning skulle blifva mycket mera betungande för landtmannen. Om någon har en jord som är i fara att öfversvämmas hvart år, skall han vänta med att bygga dammar till densammas skydd tilldess floden komI mer. Bör han icke fastmera passa på och bygga under den torra tiden. På dessa grunder yrkade talaren, att mötet måtte uttala såsom sin åsigt att värnepligten må blifva allmän utan rätt till lega eller friköpning. Herr Delin framhöll, anslutande sig till den föregående talaren, vigten och nyttan af att den allmänna folkbeväpningen sådan den på Gotland redan finnes utsträckes till hela riket. Den allmänna folkbeväpningen skall isynnerhet göra tjenst vid lokalförsvaret. Såsom exempel i detta hänseende anförde talaren Spanien i början af detta århundrade. Unider Napoleons gröfringskrig mot detta land var det först en fåtalig armå som höll fältet; när denna måst gifva vika för öfvermakten, uppträdde guerillorna och gjorde fienden hvarje tumsbredd jord stridig. Hemmansegaren Brunnberg uttalade sig äfven mot lega och friköpning och framhöll, att det förnämligast är den besutne mannen som har intresse för upprätthållandet af fäderneslandets sjelfständighet. För en tjenare är det likgiltigt, om han tjenar en svensk eller rysk herre. (Hyssjningar och utrop af: skamligt !) Frågan om värnepligten bör vara allmän utan lega och friköpning besvarades af mötet med enhälligt ja. (Forts.) te Kp RR Folkmöte i Strengnäs rörande