Aftonbladet – 13 mars 1871, sida 3

.Anser mötet vår krigsmakt till lands och vatlen vara i det skick, att landet med hopp om slutlig seger kan möta ett fiendtligt anfall och söka värna sin sjelfständighet? Ordföranden hemställde, huruvida icke denna fråga kunde anses tillräckligt afgjord för att af mötet omedelbart besvaras med nej. Adjunkten Hammarskiöld ansåg frågan tillräckligt utredd, men trodde dock att det vore lämpligt att personer med sakkunskap yttrade sig för att häfva de tvifvelsmål i detta hänseende, som kunde qvarstå hos en och annan hvilkenicke satt sig in i förhållandena. Orgelnisten Lundegren från Björklinge anså äfven för afgjordt att första frågan endast me nej kan besvaras. Men innan man åtog sig nya och tunga bördor för försvarsväsendet borde man först besvara en annan fråga, nemligen den, om vi ega förmåga att uppställa och bekosta en så stor styrka som behöfves för att segra. Dettaansåg talaren för sin del omöjligt. Om vi rusta aldrig så mycket, så kunna Ryssland och Tyskland rusta tio eller tjugu gånger så mycket. Ja mera vi rusta, desto mera uppdrifver fienden sina rustningar, och vår underlägsenhet blifver i alla fak densamma. Har fienden föresatt gig att besegra Oss, så måste vi slutligen duka under. De stora j rustningarne ha då endast tjenat till att utarma vårt land och göra dess ruin så mycket fullständigare. Oundgängliga vilkor för åtagandet af en utsträckt värnepligt ansåg talaren böra vara 1) upphäfvandet af konungens rätt att förklara krig, 2) öfverflyttandet på riksdagen af rättigheten att sluta förbund med främmande makter och 3) motsvarande uppoffringar för försvarsväsendet å Norges sida. I annat fall ansåg talaren allt ordnande af försvarsväsendet gagnlöst. Herr Delin hade icke nu ämnat begära ordet, men fann sig, till följd af den siste talarens besynnerliga uppträdande, af sin medborgerliga pligt manad att göra det. Nämnde talare ansåg att vi, derföre att vi ej kunde ställa upp så många hundratusen man som de mäktiga grannar me hvilka vi kunna råka i strid, hellre borde spara våra medel. Men åt hvem var ham så angelägen att spara? Månne åt Ryssen eller Tysken? Historien företer många exempel på att små nationer med framgång motstått mäktiga inkräktare. Så Spanien 1803. Så äfven vi sjelfva. Svenska folket eger resurser att försvara sig och är skyldigt att skaffa sig sådana, der de saknas. Det bar ej rättighet att uppgifva sin framtid. Ett fiendtligt anfall på vårt land måste ske från sjösidan, och en större armå kan endast i flere omgångar landsättas. Den styrka, vi med ett ordnadt försvarsväsende kunna ställa mot fienden, är icke heller så obetydlig. Och äfven om vi icke kunde segra, vore det dock vår pligt att försvara oss och falla. (Bifall.) Postmästaren Törngren protesterade mot en föregående talare, hvilkens anförande syntes honom ej vara fosterländskt. Denne talare hade yttrat, att det ej vore värdt för oss att försvara oss och hade velat minska konungens makt. Men konunfn hade ej ett uns makt att vara af med, och vad omöjligheten att försvara oss mot en öfvermäktig fiende beträffar, vore det bättre att stupa för sitt försvar än att förtrampas af fienden. Att dö för fädernesländet är ej någonting svårt. Mycket svårare är det att lefva och nödgas underkasta sig eröfraren. Hemmensegaren Eriksson från Drälinge, Björklinge socken, kunde efter det sätt hvarpå han uppfattat sin katekes icke anse öfvereasstämmande med en kristeng pligt att taga till vapen. Han röstade för sin del för att nedlägga vapen. Hemmansegaren Brunnberg trodde att nödvåndigheten att göra något för försvaret af ingen rätttänkande kan förnekas, men att hufvudsaken vore anskaffandet af vapen. Mot en-fiende med tidsenliga vapen duger det icke att komma med några sflinthuggare., med hvilka vi skjuta ett skott medan han skjuter fem. Man måste således anskaffa ett tillräckligt förråd dugliga, mot krigskonstens Huvarande ståndpunkt fullt svarande gevär och måhända äfven små kanoner. Hvad kustförsvaret beträffar, erkände talaren att han icke förstod sig på det; men han tyckte att man borde hitta på något sätt att borra fiendens skepp i sank innan de hunno landstiga och öfverlemna utförandet åt sakkunniga personer. (Skratt.) Regeringens förslag kunde talaren ej gilla. Utan tvifvel-är det en pligt att försvara fäderneslandet; men att ålägga varje svensk innebyggare en tjuguårig värnepligt och derjemte bibehålla indelningsverket syntes hopom dock för starkt. Det föreföll honom, som skulle vi ha kommit hit i verlden för någonting vigtigare än att öfva oss i bruket af vapen Det i vore hårdt för bonden att på samma gäng hålla! soldat och nödgas skicka ut alla sina söner, att, måhända sjelf gammal och mindre arbetsför, nödgas ensam sköta sivu gård. Gräset på ängen ruttnar, säden på åkern likaså. Huru skall bonden under sådana förhållanden kunna existera? Blifver han, icke marterad till döds? Rusta måste man, men till fåderneslandets nytta, icke till dess förtryck och skada. Står kriget för dörren frågade talaren. Man skulle nästan kunna tro det, då i denna sak visas en sådan braskande ifver och brådska. Vill regeringen göra krig, då må hon försvara sig bäst hon kan. (Skratt.) Det kungliga förslaget är i sitt närvarande skick alldeles olämpligt. Indelningsverket är en tillräcklig börda för den jord-j brukande klassen, utan att man dertill behöfver lägga nya bördor. Professor Säve vände sig först mot yrkandet, att man, om värnepligten gjordes tyngre, borde fråntaga konungen makten att förklara krig. Sverige har en gång försökt det, men fann sig ej väl deraf, hvadan man sedermera, då landet afsatte en oduglig konung, icke ansåg böra i den nya grundlagen af 1809 intaga en sådan inskränkning, utan återgaf konungen rättighet förklara krig, emedan det utan denna rättighet ej är möjligt att försvara fo. sterlandet. Det är nemligen numera en erkänd sak, att det är omöjligt att uppdraga en sträng skilnad mellan anfallsoch försvarskrig. Det kan blifva nödvändigt att börja krig för att förekomma fienden, och huru skall i sådant fall riksdagen alltid kunna hinna sammankallas? Man Kade här skildrat de för den jordbrukande klassen förderfliga följderna af en tyngre värnepligt i händelse a krig. Men man borde icke utgå från att armåorganisationen skall användas till anfall, utan till försvar. Är fosterlandet det högsta på jorden, så måste man för det offra allting. Man talar om kostnaderna, men Frankrikes exempel nu visar hvad det kostar för ett land att blifva öfversvämmadt af fienden. Det är visserligen dyrt att försvara fåderneslandet, men det dyraste af allt är att göra ingenting, utan öfverlemna sig åt den förstkommande inkräktaren. (Bifall.) Orgelnisten Lundegren, som åter begärde ordet, trodde att en föregående talare hade rätt uti, att det ej är svårt att dö för fäderneslandet. Men då bör man ock ha någon utsigt att genom sin död kunna gagna det. Talaren trodde för sin del att om menniskosnillet utvecklat lika stor verksamhet för att få slut på krigen som nu på att uppfinna nya förstörelsemedel, så skulle det ba lyckats. Ett stegi framåt mot detta mål vore att le mindre folken slöte sig tillsammans och bildade ett skyddsförbund mot de eröfrande staterna. Då kunde vi med någon utsigt till framgång rusta oss. Isolerade, som: vi nu äro, är det ej skäl för oss att visa tänderna och reta mäktiga grannar. Hittills häfva tyskarne icke visat några fiendtliga afsigter möt oss. Ryska folket hyser icke mera något hat till oss, likasom vi icke till-det: Hvarföre skola vi just söka efter fiender? Derigenom kunna: vi draga olycka öfver landet. Det värsta ödet drabbari detta fall icke dem som dö, utan