Aftonbladet – 11 mars 1871, sida 2

ett sammanhang redogora tor nvad som l9ekommer rörande denna fråga, rörande hvilken meningarne synas vara i sällsynt grad plittrade. : oss Tyskarne ha utrymt Paris, och regering ch befolkning ha skäl att draga en suck lättnad. Det farliga experimentet att bringa vå så tändbara ämnen i hvarandras omelelbara närhet har i det hela aflupit utan hvågra svårare följder. Den uppretade folkopen har visserligen gjort sig skyldig till lera upprörande excesser, dervid den oskyllige fått lida med den skyldige, men i det hela har de styrande skäl att lyckönska sig till att ingenting värre inträffat. Man berömmer allmänt general Vinoys på en gång fasta och kloka hållning samt de åtgärder ban vidtagit till förekommande af alla kollisioner. Den lättnad man erfor gaf sig genast på ett karakteristiskt sätt tillkänna. Det låg någonting särdeles sällsamt,, skrifver en korrespondent till Times, i den plötsliga förändring Paris undergick så snart tyskarne lemmnat det. Inom en timma vaknade staden, som nyss legat liksom döfvad af något förfärligt slag, upp till lif och verksamhet, Butikerna gågo gladare ut än vanligt, kafeerna voro uppfyllda af folk, och på bulevarderna rådde en sådan trängsel att det var svårt att komma fram, Man tyckte sig kunna i ansigtena läsa förändringen i deras ställning. På aftonen strålade staden för första gången efter belägringen åter i full gasbelysning, som om man firat bändelsen med en illumination. Aftonen var klar och mild, och på hela bulevarden från Madeleine till S:t Denis satt man ute i fria luften till långt inpå natten. . Detta lugn är dock merå skenbart än verkligt. I vidsträckta delar af den stora staden sjuder det ännu som i en vulkan. Det finns ännu en fiende mom Paris murar, som är mer att frukta än till och med preassarne, skrifver sanima korrespondent: Vi ha i Belleville, Montmartre och de revolutionära qvarteren en arm6 af minst 100.000 man, med mer än två gånger detta antal af gevär, med ett yranigt förråd af patroner och vid pass 200 kanoner och mitraljöser. Denna armö har sin öfverbefälhafvare och sina högre officerare och står under order af en sjelfutnämnd regering som ej erkänner de bestående myndigheterna. De hålla sig ännu stilla, antingen för att afvakta preussarnes definitiva aftåg eller sina deputerades återkomst från Bordeaux. Regeringens bemödande går i detta ögonblick ut på att från landsorten draga så stor styrka hon kan. Det kritiska ögonblicket måste dock snart komma, när förstädernas nationalgarden skola uppfordras att lemna ifrån sig de kanoner de med våld togo från Place Wagram och andra artilleriparker. Journal Officiel hade i en artikel fördömt den insubordination, hvartill nationalgardena genom sin vägran att utlemna kanonerna gjort sig skyldiga. Några bataljoner, som häraf känt sig sårade, ha med anledning häraf förklarat att deras afsigt endast varit att rädda en dyrbar statsegendom undan fienden, men ej att göra ett af deras förmän ogilladt bruk af densamma. Äfven den republikanska centralkomitn har genom anslag på husknutarne protesterat mot beskyllningarne för fiendtliga planer mot det allmänna lugnet. Medan Paris ännubefinner sig i detta osäkra tillstånd, vill nationalförsamligen och regeringen ej flytta dit tillbaka. Meningarne äro dock delade om den ort sem bör utses till provisoriskt residens. Medan den af nationalförsamlingen för detta ändamål nedsatta komiten tillstyrkt Fontainebleau, skola Thiers och de flesta af regeringens medlemmar vara för Versailles, såsom liggande närmare Paris. Något beslut är dock ännu ej fattadt. Att döma af ett-bref från Times korrespondent i Bordeaux, synes scenen i nationalförsamlingen under fredsdebatten varit ännu stormigsre och företett ännu våldsammare uppträden är dem Journal officiel ansett sig kunna berätta. Så bade när Conti, hvilken beskrifves som en svartmuskig, mager personlighet. med, grått hår och en mycket gentlemanlik hållning, stod på tribunen och med korslagda armar trotsade den mot honöm lösbrutna storrien, venstern rest sig som en man och ursinnigt ropat: Assasin! Voleur! Till galårerna med honom! Till Toulon!s Langlois, en af Parisrepresentanterna, sprang fram emot tribunen, tydligen iafsigt att köra ned Conti derifrån. Några deputerade stälde sig då i vägen för honom, och ett tumnlt uppstod som hade mycket tycke af enstrid Langlois skummade af raseri, och det språk han begagnade, ehuru under det förfärliga oväsendet alldeles ohörbart på gallerierna, var tydligen af det starkaste slag, ty man såg en deputerad trycka handen på hans mun för att tysta honom. När Gavini, en annan korsikan, från tribunen protesterade mot resolutionen, bördes en röst utropa: Korsikanarne vilja blanda sig i leken,. Rösten var Gambettas och orden de enda han yttrade. under hela diskussionen. När Victor Hugo i sitt tal, såsom den officiella tidningen återger det, talade om året 1870 såsom kyrkomötets och menniskoslagtandets olycksaliga är, hade han i sjelfva verket begaguiat sig af epitetet infernaliska för att beteckna detsamma, Den påtliga nuntien, monsignore Chigi, som ända a a rn nn rn nr rn rr or man 28 Hama