Aftonbladet – 10 mars 1871, sida 3

I Öfvergå vi sederiiera till de fall, som inträffa vid en afbröstning, då de högerberidna Iskola hastigt afsitta, inträffa ofta svårigheter för karlen att komma lös med venstra I benet, som inklämt lätt fastnar i selar, linor sadelmunderingen etc. och då måste ja ändock vid föreställarens bortkörting Vvensterkusken kunna sköta ett par hästars. Vidare kommer den stora olägenheten att Jalla dessa sex ryttare måste vara hemma i både ridoch körkonsten, hvaremot om vårt jåkande i stället vore organiseradt i likhet med preussiska fotartilleriet, skulle endast trenne man vid hvarje kanon behöfva vara instruerade härutinnan. De öfrige trenne nummerna åter, som tillhöra kanonservisen, behöfva endast hafva kunskap om sättet att servera en kanon. Hvilken stor fördel gifver sig icke härigenom tillkänna, nemligen den: att i krigstid kunna använda mindre öfvadt folk och instucket beväringsmanskap. I Preussen öfvas derföre också ingen vid fotartilleriet under första året i ridning, samt under andra året endast de. dertill lämpliga. ste, för att kunna göra -tjenst som kuskar vid det tredje. Högerhästarne äro efter preussiska systemet oberidne, och af servisen, som till följd af nya bakladdningssystemet kan minskas, sitter trenne man på föreställaren och för de öfrige två nummerna äro ganska beqväma sittplatser anbrivgade, en på hvardera sidan om kanonen, öfver lavettaxeln vända åt mynningen. Kanonbefälhafvaren rider löshäst och leder kanonen under rörelsen. Da nämnde servisnummerna åtfölja kanonen vanligen till fots; meh så snart en hastigare förflyttning skall ega rum, uppsitta de på förut nämnda platser, hvilken uppsittning går särdeles beqvämt och äfven utan att kanonen behöfver stanna. De nummer, som möjligen ytterligare behöfves för ammunitionstransport, kunna forslas på ammunitionsvagnarne. Denna för servisen beqväma uppoch afsittning, kan vara af stor fördel vid hastigare marsch i oländig terräng, för att när något hinder möter kunna utan dröjsmål lätt hoppa af och åter uppspringa, hvilket äfven med mycken fördel begagnas såväl i Preussen som Österrike. Vid afbröstningen är servisen tillföljd af denna placering gärdeles hastigt på sina platser vid kanonen, och allt utan att högerhästarne behöfva oroas eller tröttas genom de ganska besvärliga uppoch atsittningarne. Man misstager sig storligen om man tror att preussiska fotartilleriet, (hvartill benämningen möjligen skulle kunde gifva anled ning) är tyngre eller svårörligare än det svenska åkande för motsvarande kalibrar, tvärtom; man skall endast ihågkomma att deras bakladdningskanoner af gjutstål eller kanonmetall är betydligt lättare än vår motsvarande af gjutjern; för att icke tala om den alltför tunga svenska materielen i jemförelse med den preussiska. Såsom ett stöd för olämpligheten af högerberidna sparnhästar må slutligen nämnas, att ingen af stormakterna har erkänt ett system liknande det svenska åkande, med tindantag af Italien, men som, dermed nu missnöjdt, har sedan 1869 varit sysselsatt med försöksbatterier efter franska systemet. För att förändra vårt nuvarande åkande artilleri i likhet med det ofta nämnda preussiska fotartilleriet och ändock bibehålla vår nuvarande väl tacga materiel, skulle den största förändringen bestå i anbringande afl omnämnde sittplatser på lavetten för 2:ne PR sig böra ingå i hYarjebanda detaljer, för att om möjligt derigenom i denns wigtiga fråga kunna öfvertyga hvar och en, äfven icke fackman, om olämpligheten af svenska artilleriets organisation i likhet med vårt nuvarande åkande. i Såsom en slutföljd af ofvan gjorda betraktelser bör man väl förnuftsenligt komma till resoltat, att den lämpligaste organiration för det artilleriet är: några ridande batterieri öfver enstämfnelse med förut uttalade åsigter och det öfriga artilleriet i likhet med preussiska fotartilleriet (de 2:ne slag de sjelfva ega). Oafsedt den preussiska materielens och kanonens mindre tyngd, fördelen af dennes lugnare serveriog under batalj, servisens ändamålsenligare placering m. m., får icke lemnas åsido det moraliska inflytandet på en armå, ej försedd med det kanonsystem, som under detta krig. vunnit en så allmän opinion för sig. Svenska artilleriet bör äfven för den skull antaga bakladdningssystemet. En artil!ieriofficer bör i alllmänhet akta sig för, att alltför mycket fastna i pedantiska jemförelser emellan olika kanoners kulbanor, bestrykande stycken, initialhastighet m. m., utan äfven taga i betraktande andra stora factorer, som måste ingå för att rätt bedöma en kanons jemte dess materels mer eller mindre lämplighet i fält. Kanonen må för öfrigt vara än aldrig så utmärkt, så blifva dock resultaten underhaltiga om artilieriofficeren icke förstår vapnets praktiska tillämpning. Ariilleriofficer. Insäödaren har i denna betraktelse ansett