Aftonbladet – 6 mars 1871, sida 3

HB AMV NN VA MADE BUUMAT Be HIM YC, SAVA det var ingen, som gick. Uppmärksamheten blef så spänd under tvenne timmars tid, att talaren väl kunnat fortsätta ännu en god stund, utan att någon tröttnat. Det blef, mot mångas förväntan, det djupaste allvar och det varmaste intresse både från talarens och åhörarneg sida. Hr Leofstedt, som hade sin plats på scenen vid ett bord, å hvilket låg en hop af Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsberättelser och andra handlingar, förblef under hela tiden stående. Han läste icke, utan föredrog fritt och med stor ledighet. Den starka och fulltoniga rösten, som hördes fullkomligt tydligt till hvarje plats i salongen, gaf ytterligare kraft åt ett föredrag, som såväl till innehåll jer form kan kallas aktningsvärdt och oklanerligt. Talaren inledde föredraget med några ursäktande ord för hvad som möjligtvis kunde fattas honom, när han på detta sätt uppträdde offentligt, omnämnde att han ej undfått annan intellektuel underbyggnad, än den som meddelats kbonom i en 1840-talets apologistskolå samt tvekade ej heller att underrätta åhörarne, det han sjelf i sin ungdom tillhört det s. k, läseriet (han lärer till och med ha tjenstgjort som kolportör), från hvilken väg han dock sedermera aflägsnat eig. Talaren antydde derefter, att man väl bör särskilja emellan de olika saker, sträfvanden och riktningar, som pläga sammanfattas under den allmänna benämningen läseriet. För sin del ville talåren tör ingen del förneka vigten och betydelsen af den verkliga religiösa rörelse, som är uttryck för ett starkare andligt behof och gom liksom med basunaljud väcker menniskan ur slöhet och likgiltighet för andliga tiog eller som under formen af separatism innebär en faktisk och lefvande protest mot den statskyrkliga ofelbarheten, stelheten och makligheten. Det är läseriet, i förm af ssparatismn, som under de senaste tre årtiondena gjort vårt land stora tjenster benom att bana väg för toleransen. Talaren erinrade om de förföljelser, för hvilka metodisten Scott och bonden Eric Jansson på 1840-talet voro utsatta, och hvilka numera till följd af ett tolerantare åskådningssätt hos allmänheten äro en omöjlighet. Man får icke inbilla sig, att det blott är större humanitet hos statskyrkan eller hos lagstiftarne, som bestämt de framsteg i riktningen åt religionsfrihet, som hos oss blifvit gjorda. Nej, det är separatisternas växavde antal, som nödvändiggjort reformerna. -Den starkares, majoritetens eftergift åt den svagare, åt minoriteten, har dikterats af sjelfbevarelseinstinkten. Medan baptisterna ännu voro få, gick det ledigt att landsförvisa dem, liksom katolska proselyter; sedan de blifvit många, fann man; att det icke häde sig så lätt. Många af de tillvitelser, som gjordes decna art af läseriv, vore i sjelfva verket obilliga och oriktiga. Så bar det bland annat tidt och ofta blifvit upprepadt, att läseriet framkallar split och sönadring inom familjerna; men telaren erinrade, att hvarje skarpt uträglad öfvertygelse är af den art, att kunna astadkomma en viss söndring emellan olika tänkande och hura mångs andra, mindre betydliga orsaker, ofta håde likadan verkan; samt att oenighet nog kunde uppkomma af t. ex. endast det: gamla kända tvisteämnet om hvar skåpet skulle stå. . Man borde i detta fall ej skylla alltiog på läseriet: Det var icke med läseriet geäsom en andlig kraft och såsom en protest .eraot försoffains gen talaren nu ville sysgeisätta sig; icke heller ville han tala om dem, som missbruka det på jesuitiskt sätt såsom täckmantel för vinningsbegär och ganska materiella syften. Han ville särskilt betrakta det läseri, som är-att betrakta säsom ett andligt sjukdomsfenomen, och hvars smitta isynnerhet befrämjas genom Evangeliska fosterlendsstiftelsens verksamhet; som i flera fall synes gå ut på att i stället för att upplysa och förädla, framkalla ett slags delirinm, beroende derpå att andligt svaga, nerfretliga och lätt afkcierade personer genom häftig påtryckning få en eller annan skruf i bjernan loss. Han ville närmare skärskåda de olika symptomerna at denna sjukdom, bland hvilka d3 förnämsta äro: tillsjelfförgodniog gränsande andligt högmod, törakt för det menskliga lifvet och allt menskligt, der-. ibland i främsta rummet för det mest gudomligasom finnes hos menniskan, hennes förnuft, Talaren började derefter karakterisera detta sällskap. och dess verksamhet; men han gjorde det icke genöm starka. epiteter eller genom att blott uttala sitt subjektiva ogillande. af dess tendenser, utan genom att låta fakta tala, genom att anföra en ofäntlig mängd citationer ur de af sällskapet utgifna redogörelser och årsberättelser,genonihvilka sällskapet karakteriserat sig sjelf. Evangeliska fosterlandsstiftelsen hade här så gerna velat framställa hela sin verksamhet i en öfverna: turlig dager, och det har blifvit angifvet såsom någonting underbart och vitnande om en exceptionel Herrans medverkande nåd, att hvar denna förenings ombud framträdde, dit: strömmade. ock folket. . Men månne man får taga för alldeles afgjordt, att det är verklig och ren religiös hunger, som drifver folkmassan att höra på en läsarepredikant? Männe det icke till väsentlig del är bristen på andlig sysselsättning, behofvet att på rågot sätt förströ sig, och då hellre med det som låter litet litligare, än med det som är stelt och sömnaktigt. Och icke är det s:ärt att locka folk till sig, då det icke gifves någon konkurrens. Löt en sådan konkurreos uppstå t. ex. genom intressanta populära föreläsringar öfver allmänfattlica ämnen, åtföljda äfven. de af litet musik, uti stora och vackra och med konstverke prydda lokaler, och vi få väl se hvad som då kommer att stå qvar af den der såsom öfvernaturlig utropade drsgoingskraften. Msn må icke inbilla sig att begäret efter konventiklar härleder sig trån någon öfvernaturlig verkan på mennviskan. Allt som ästådkommer afbrott i det vanliga och enformiga är eftersökt. Taskspelarkonster och trollerier, en Bosco, en Ollvo, en som visar dansande björnar, ja bara ett positiv, locka ju folk cm kring sig. Det är endast för den ytliga betraktaren eller för den tebersjukes fantasier, som konventiklar och sådant kunna ställas i samband ried någon öfvernaturlig dragningskraft. Ur Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsberättelser från 1855 till 1869 framlade talayen en mängd illnstrerande exempel med afseende på de symptomer, under hvilka den andliga, sinkdom framträder, aom stiftelsun i