Aftonbladet – 4 mars 1871, sida 3

. I derna mönstren. Men om man besinnar hvilken betydelse träet har för Skandinavien, att husen på landet och ofta, ja, med undantag för de större städerna, vanligtvis äfven i städerna äro byggda af trä; om man betänker till hvilken behaglig utsirning detta material kan ge anledning vid dylika byg nader, så måste man erkänna att denna slöjd eller detta handtverk i konstnärligt hänseende alldeles icke befinner sig på den höjd som det kunde och borde. Trähusen äro timrade som blockhus och rödstrukna, men i öfrigt vanligtvis osmyckade, samt visa dymedelst, att invånarne sakna sinve för utsmyckningens behag, således för lifvets förskönande genom konsten. Och dock måste det fordom ha varit annorlunda, såsom man kan finna af gamla, ej alldeles sällsynta träsniderirester, hvilka härstamma från möbler och husorneringar. Ett dylikt bevis är äfven den bekanta bondstuIgan i Dalarne, i hvilken Gustaf Wasa en gång räddades undan danskarne. Den trogna afbildnipgen at detta hus är väl bekant för dem som besökte den sista Parisutställningen och pryder nu den kungliga trädgården vid Ulriksdal. Om WSveriges moderna väfveri, för såvidt det eger intresse från utsirningens synpunkt, ha vi än mindre att säga; det röjer mönster hemtade utifrån och stannar snarare efter modet än befinner sig på dess fulla höjd eller går sin egen väg. Likväl märker man på bodarnes utställningar, att man i Sverige ännu älskar färgen, och detta är alltid en god egenskap på hvilken man för framtiden kan bygga något. Ingen förbindelse synes bestå mellan modet och fabriksindustrien å den ena sidan och husslöjden å den andra. Om tapetfabrikationen förtjenar blott att Janmärkas att hon gjort sig till nytta det förråd af gamla gyllenläderstapeter som ännu fiönes qvar i landet, genom att på ett godt och billigt sätt eftergöra dem, hvarpå månen konstälskare bör fästa uppmärksamhet, i fall han behöfver sådana för att på lysande sätt utstyra sin boning. Framför allt borde man vänta att det goda jern, som Sverige tillverkar och hvilket utgör en af de förnämsta källorna till landets välstånd, skulle framkallat en finare och mera utbredd konstelöjd. Men om redan förarbetningen af detta råämne för den egentliga industriens behof, till maskiner och instrument, är jemförelsevis obetydlig, så är dess konstnärliga. tillgodogörande och utsmyckning ännu oansenligare. Af de egentliga tekniska sätten att pryda jernet, tuschering, ätsning, damasceriog, lär man svårligen finna några prof; deremot anbringas i Eskilstuna på smärre jernarbeten, knifvar, saxar och andra fina instrument, ett slags äkta förgyllning, som ej saknar sin märklighet. Men sättet att pryda med denna förgyllning är sällan ornamentalt utan landskapligt. Mestadels förekomma afbildningar af Stockholms byggnader och slotten vid Mälaren, så att ändamålet med denna utsirning ej så mycket är rent konstnärligt som det att lemna föremål till minnen. alia fall skulle säkert bättre alster kunna frambringas än nu är förhållandet. Jernarbetenas förädling — man kan säga hela industiens höjande — i Sverige stöter på en betydande svårighet. Denna ligger ej så mycket i orternas stora afstånd och hindren för transporten, ehuru dessa visa sig hämmande för enskilda industrigrenar, t. ex. tillgodogörandet af de större marmorarterna och den dyrbara porfyren, hvilken senare tillverkning efter ett storartadt men kostsamt försök under Carl XIV Johan numera nedsjunkit till endast småsaker. Hvad jag afser är den fördom man allmänt möter i landet, att Sverige skall nöja sig med vinsten af räämnena och öfverlemna den finere bearbetningen af det sålunda alstrade åt andra länder... Men med detsamma uppger man ej blott den långt större Vinst, som ligger i denna förädling, och stänger för sig en ytterligare källa till välstånd, utan man nekar äfven landet den högre odlingen, hvilken nödvändigt stiger med arbetets förfining, Mot en sådan fördom är det svårt att skaffa bot, då öfvertygelsen att bjelp måste skaffas ej är för handen. Efter vår åsigt skulle i Sverige ett museum, som vore grundadt uttryckligen för industriens höjande och stode i förening med en konstskola, som lemnade slöjderna de behöfliga konstnärliga krafterna, kunna vara af största nytta. Statens museum i Stockholm, som talrikt besökes, innehåller visserligen en mängd sköna och intressanta föremål. Större delen af dessa — som t. ex. den egentliga antiqvariska delen — tjena väl den vetenskapliga bearbetningen, nyfikenketen eller den allmänna bildningen; men det som kunde lända industrien till lärdom och förkotran, betraktas eller värderas ej ur hennes synpunkt. Museet i Stockholm, liksom alla andra museer hittilldags, låter folk komma till sig, i stället för att gå till dem och tränga sig på dem. Men i Sverige hade ett museum, med uppgift att förädla smaken och konstslöjden, än mer än annorstädes, den förpligtelsen att äfven utanför sitt egentliga säte, hufvudstaden, uppsöka folket i landskapen vid deras arbete och på ort och ställe ge dem medel till framsteg och utbildning. De stora afstånden, befolkningens gleshet, busslöjdens art och betydelse — allt detta skulle göra nyttan af ett museum, som inskränkte sin verksamhet till hufvudstaden, ganska tvifvelaktig. Det måste således alltjemnt underhålla förbindelser med landsortterna, med husslöjderna, med fabrikerna, sända dem mönster, lemna teckningsskolorna förebilder, föranstalta filialutställningar och allt sådant som är nödigt och som i våra dagar verkställes af konstindustrimuseer. Ett sådant moseum för konstslöjd skulle ej heller komma att kosta landet alltför mycket, om-det förfore så med sinx samlingar som t. ex. Oesterreichisches Museum (i Wien) äfven med inskränkta tillgångar gjort, d. v. s. långsamt och i mån af sina krafter köpte konstförernål, men derjemte i ymnigt mått använde lån ur redan befintliga samlingar. Och på samlingar, hvilka i sådant fall kunde komma i fråga, och som måhända med tiden helt och hållet eller delvis kunde hemfalla till det nya museet, är Sverige icke fattigt. Jag nämner häri främsta rummet konungens utmärkta enskilda samling på Stockholms slott, men isynnerhet på-Ulriksdal, hvilken redan är som anlagd enkom för konstindustri; vidare herr Hammers rikhaltiga samling, grefve Rielkes fint valda och väl ordnade samling rr rar EP RE Pet Fr RR RE RQ