Aftonbladet – 3 mars 1871, sida 2

terling, och att de sedan utgifna summorna t äl räckte tili att fylla återstoden, utan att nan ändå tagit i beräkning de ofantliga somi nor som åtgått till ftörberedandet af ett krig nan länge förutsett skulle bli oundvikligt.t Men Thiers förnämsta argument måste hal( rarit att det var rent af omöjligt för Frank-!1 ike att betala en sådan summa. Ett så stort ;c belopp hade aldrig på en gång blifvit uttaget ; Mf någon nation, ej ens af Storbritannien un1 ler dess långa krig med Napoleon, och ett: försök att uttaga det af Frankrike i dess : muvarande utmattade tillstånd, äfven om be-, :alningen fördelades på en följd af år, skulle illintetgöra allt hopp om återställandet afl: dess industriella verksamhet och någon grad af välstånd. Härpå har rikskanslern säkert ej underlåtit att erinra att Thiers sjelf för ej fullt en vecka sedan sagt nationalförsamlingen att Frankrike, oaktadt allt som händt, ännu skulle vara ungt och rikt, och hvad omöjligheten att uttaga 220 millioner pund beträffade, behöfde han endast anmärka, att landets skuld under Napoleon III:s regime stigit från 220 till mer än 600 millioner pund, och en enkel beräkning kunde visa att den senaste kejsaren ur fransmännens fickor -uttagit en summa af 247 millioner pund i klingande valuta. Behöfva vi väl, tillägger tidningen, fortsätta samtalet längre? Hvar och en som något känner till Thiers karakter, hvar och en som kan sympatisera med medborgaren i ett stolt land, som blifvit bragt till den yt-. tersta grad af förödmjakelse, kan föreställa sig huru Thiers måste ha vridit sig under tortyren af underhandlingar sådana som dessa, hura han hundra gånger måste ha känt sig frestad att afbryta dem, att föredraga åter-j upptagandet af ett krig ä outranee, huru han måste frukta den stund, då det skulle blil honom nödvändigt att meddela vilkoren åt församlingen i Bordeaux, och huru han slutligen erkände för sig sjelf den förfärliga nödvändighet, som tynger på hans land, att underkasta sig hvilka fordringar segraren må finna för godt att föreskrifva. Midt under dessa upprörda förhållanden och tillstånd i Frankrike har man dock haft tid att vidtaga åtgärder mot den rådande okunnigheten. I Paris ha mairerna i det tredje arrondissementet låtit på knutarna anslå kungörelser, i hvilka bestämmas, att undervisningen för framtiden är obligatorisk för barn från 6 till 13 år. En follständig förteckning på dem skall uppsättas med uppgift på, huruvida de gå i skola eller icke. Föräldrar, som icke låta sina barn gå i skola, skola för en skolkomite styrka, att de gifva dem undervisning hemma. Namnen på föräldrar eller målsmän, som försumma sin pligt i detta hänseende, skola anslås utanför mairiet, och de sålunda försummade barnen skall skolkoramissionen låta sätta i en skola, som föräldrarne dock få välja. Hvart barn, som stryker omkring på gatan, skall upptagas och föras till sitt hem eller till mairiet. Undervisningen i de offentliga skolorna skall vara kostnadsfri, och för fattiga barns kläder och underhåll under skoltiden skall likaledes det allmänna sörja. Ur ett bref, som en af de officiösa korrespondenterne i kronprinsens af Preussens höggvarter, Georg Horn, från Tours insändt till Kölnische Zeitung — således i dubbelt afseende en källa, szom ej kan vara misstänkt — meddela vi här några uppgifter om den mycket smädade store patriot, som alltsedan Sedan styrt Frankrikes öden, nemligen Gambetta. Horn skrifver: Märkvärdigt nog ha staden Tours invåpare icke i minnet Gambettas personlighet; ehuru han tillräckligt länge vistades bland dem, tillräckligt länge utöfvade sin oinskränkta diktatur öfver största delen af Frankrike, för att bli intressant för dem. De flesta personer, som jag frågat rörande bonom, hade antingen aldrig eller blott få gånger sett honom. De beskrefvo honom såsom en ung man, hvars hufvud satt djupt mellan axlarne och som hade ett hektiskt utseende; man säger, att han drages med ett bröstlidande. Det vill jag gerna tro. Med en sådan verksamhet, en sådan ifver, som han ådagalade, en sådan passion, som genomglöder honom, blir man ingen Falstaff. Jag hade föreställt mig Gambetta såsom en man, hvilken tycker om mängdens beundran, som gerna låter se sig, ännu hellre låter höra sig såsom talare, som är fåfäng och sjelfkär. Jag har förändrat tanke efter allt hvad jag hört och som jag öfvertygat mig om. Diktatorn tyckes icke oftare ha visat sig för mängden, än då den allmänna hänförelsen föreföll honom att hålla på att svalna, då ban behöfde göra en påtryckning på den allmänna meningen. Då visste han väl också, att han beherrskade dem med ordets gåfva såsom ingen annan, att de i hans händer blefvo viljelösa verktyg. Jag hade någonting att uträtta i prefekturen der han hade bott, i en vidlyftig, mycket komfortabelt, till och med praktfollt ioredd byggnad, vid hvars anblick jag ej skulle förtänka våra regeringspresidenter der hemma i Prenssen en släng af afund mot sina kolleger i Frankrike. Jag lät portvakten, som följt mig från sin kammare till byggnaden, visa mig de rum, som exdiktatorn hade bebott. Han hade bland mottagnings-, fes och danssalarne samt de öfriga rummen, hvilka alla voro på det rikaste utstyrda, uppsökt jast de enklaste; i den rad at rum, som ligga åt trädgården, stod en En säng med gula damastförbängen, i vilken den fordna prefektinnan njutit sin ljufva sömn; men detta rum hade Gambetta, som i ingenting ville ha något gemensamt med kejsardömet, icke valt till sängkammare, utan låtit i ett angränsande rum, i hvilket efter all sannolikhet kammarjungfrun tillbragt nätterna, lägga en madrass i en jernsäng, och deri drömde Frankrikes diktator innanför ett kattunsförhänge. Ett simpelt rum i jordvåningen var nog för honom till matsal, ehuru hr Gambetta, enligt hvad portvakten berättade, icke behöfde någon sådan; den var blott för andra, som åto hos honom, ä han tyckes, för att underhålla sin kropp, icke behöfva någon mat, utan endast arbete.n Enligt Frankfurter Journal skall Napoleon lemna Wilhelmishöhe, 2å snart freden blifvit afsluten. Förberedelser till afresan lära redan vara vidtagna. Angående den kejserliga familjens framtida vistelseort vet man ännu ingentiog bestämdt. Exkejsaren har hittills tvekat, huruvida han skulle flytta till England eller slå sio ned nå sitt landtgods Are