Aftonbladet – 3 mars 1871, sida 2

noderata venstern att göra gemensam sak ned sig. -Efterlängre debatter kom det emelertid endast till en kompromiss, i det man fter Gambettas förslag öfverenskom att örst afvakta de officiella vilkorens framäggande innan man beslöt sig till någon lemonstration. Männerna af detta parti kände ika djupt som de radikala förödmjukelsen f en lendafträdelse, men de ansågo det för in pligt som goda medborgare att ej undanlIraga sig sin del af ansvaret, om vilkorens antagande skulle befinnas vara en obeveklig ödvändighet. Denna nödvändighet erkänna fven många af de yttersta republikanerna, pen de skygga tillbaka för ansvaret. Så kall sjelfva Victor Hugo ha yttrat: Jag rkänner att freden är nödvändig, men anser nig icke desto mindre skyldig mitt parti att östa emot henne. Den moderata vensterns klubb räknade vid essionens början 105 medlemmar, som hade ina möten i den så kallade Akademien. 5edandess har antalet af dess ledamöter äkerligen betydligt ökats. Partiets verktällande utskott består af. Jules Simon, Henri Martin, Vacherot, Royer och Magnin. Straxt fter Thiers utväljande till exekutivchef skicade detta parti en deputation till honom ör att få veta huru han och hans kabinett ippfattade sin stälning till republiken. Thiers varade att han icke hyste den minsta förlom mot den republikanska statsformen, men tt han för ögonblicket blott hade en poliisk tanke: fredsslutet med Tyskland. Den samle statsmannen begagnade detta tillfälle utt förbereda deputatiopen på mycket hårda redsvilkor. Tyvärr, sade Thiers med halfIväfd stämma, hade Frankrikes oerhörda :ederlag pålagt landet en grym nödvänlighet. Huru nödvändig i sjelfva verket freden varit, synes bland annat af följande utdrag ur ett bref från en i Schweiz internerad högt stående fransk officer till Lyontidniogen Saut Public: Vi betrakta ställningen med en mera oskymd blick, emedan vi se den på något afstånd. I måsten sluta fred. I kunnen ej fortsätta kriget. I skullen bli krossade och uppoffra nutid och framtid, ja, till och med äran. Edra armåer och städer kunna Pj göra fienden motstånd. Sluten derför fred on då tillfälle dertill erbjuder sig; men sluten den på ett värdigt sätt och utan fraser. Att diskutera med våldet är att erkänna det. Underkasten eder öfvermakten, men förbehållen er edra rättigheter. Med hvilka elementer och bjelpkällor viljen I föra krig? I hafven nu hvarken en organiserad militärstyrelse, eller generaler, eller officerare, eller soldater. Edra generaler förstå sig ej på krigföringen. Den hårda lexa de erhållit ar ej gjort dem klokare. Det behöfs dessatom tid att inöfva de:u som stå under deras befäl. Tid dertill saknas helt och hållet. Med uvdantag af två, tre generaler: Aurelles de Paladine, Chanzy och Faidherbe, begripa de andra ej det minsta af preussarnas taktik. De ha dessutom ej beller omkring sig de rätta personerna, och en general kan ej sjelf göra allt. Alla våra generaler ha alltifrån Wörth till Belfort fört kriget ä la Napoleon. .De ha opererat med stora koncentrerade massor och sökt genombryta fienden på en eller annan punkt, liksom vid Leuktra och Austerlitz. Resultaterna voro ofantliga nederlag. Med delångt gående skjutvapnen bar krigskonsten helt och hållet förändrat sig. Om några år skola vi ha lärt allt som vi ännu ej veta. Måhända skall det då bli nödvändigt att än en gång ändra taktik. För ögonblicket äro preussarna våra läromästare, Med blödande hjerta slutar jag derför med dessa ord: Sluten fred ! Om de ytterst ofördelaktiga förhållanden hvarunder Thiers hade att negociera om fred i Versailles yttrar Times för den 25 Febiuari: Thiers hade ingen annan utväg än att ge vika. Han måste ge vika och, så hårdt var hans öde, gå in på allt. Underhandlande med , Paris under kanonerna af de fästen han byggt för att försvara Frankrikes stolthet, med alla deras batterier vända emot staden, och franska bomber och granater färdiga att i ett eldregn haglsz ned öfver dess palatser och: sprida död och förödelse på dess gator, kunde han ej förneka ytterligheten af sitt lands nederlag. Han hade endast två argumenter, ett mot hvardera af de två slags fordringar grefve Bismarck framställde, och båda kunde vändas emot honom sjelf. Kanslern fordrade en landafträdelse och en penningbetalning. Vi sakna ej någon kännedom om det svar som sannolikt gifvits på denna begäran. Frankrike måste afträda ett område, Thiers kucde ej annat än medge det, men det vore klokt af Tyskland att ej taga mer än det hade någon utsigt att med Iryeghens om också. ej utan oroligheter, kunna behålla. I Frankrikes nuvarande utmattade tillstånd kunde Tyskland fordra mycket, men Frankrike skulle ej alltid förbli utmattadt, och Tyskland skulle ej alltid förbli så enigt och mäktigt som nu. Moderation är vishet. Europas historia är ej afslutad. Det är ganska möjligt att i870 —1871 års krig ej är det sista som skall med blod fläcka kristenhetens annaler. Men grefve Bismarck skulle genast ha sitt svar till hands. Han gaf det för månader sedan i Ferridres. Naturligtvis skall det bli krig: Frankrike skall anfalla Tyskland så snart det kan, och det är just af denna anledning Tyskland måste behålla Metz och Belfort, och med behållandet af Metz och Belfort är demarkationslinien för det dem åtföljande området på samma gång bestämd. Emot ett så kraftigt sätt att resonera, understödt af fästenas batterier och bataljonerna på fältet, kunde Thiers argumenter för mildrandet af vilkoren i afseende på landafträdelsen ej bli annat än vanmäktiga. Hans bemödanden att nedprota den af tyskarna fordrade penningsumman kunde ej heller krönas med bättre framgång. Vi kunna lätt tänka oss huru vältaligt Thiers-skulle karakteriserat arten af ev sådan utpressning. Att betala en dylik summa skulle göra kriget till en lönande spekolation, ocu Yar 00H en som gjorde något Lä afseende på bevarandet av — ellmänna freden måste instämma i fördömandet ar cv. resultat som blifvit på det starkaste ogilladt af alla författare som sedan den nyare diplomatiens uppkomst skrifvit öfver den interattan olla nwfttkon: ät hes Boman nt