Aftonbladet – 2 mars 1871, sida 3

RIKSDAGEN. Första kammaren. Å Vid sammanträdets början i går tillkännagafs latt prosten L. Landgren afsagt sig det honom Jemnade uppdraget att vara statsrevisor, hvarför nytt val kommer att ske om lördag. Bankoutskottets dechargebetänkande och frågan om caroliners spridning. Främst på föredragniogslistan stod bankoutskottets memorial n:o 6 angående verkställd granskning af riksbankens tillstånd och förvaltning. Första punkten af detta memorial, rörande ansvarsfribet för diskontkontorets i Stockholm samt lånekontorens i Göteborg, Malmö och Wisby förvaltning bifölls. Rörande andra punkten om ansvarsfrihet åt bankofullmäktige för förvaltningen i dess helbet begärdes först ordet af hr J. J. Ekman, som framhöll önskvärdheten af att carolinerna måtte erhålla den största möjliga spridning, på det att myntreformen sålunda skulle förberedas. Men för att en sådan spridning skulle kunna ästådkommas, vore den prisskilnad af 5 öre, motsvarandå ?; procent, som af hrr bankofullmäktige hållits på inoch utvexlingsprisen å caroliner, för hög och borde nedsättas — reservanterna i bankoutskottet hade föreslagit den till2 öre. Det vore visserligen icke möjligt att sätta vågot fullkomligt bestämdt pris på guldet, men tal. visade att man, i fall man toge för norm det quidpris som under de sista tre åren rådt i Lonon, ingalunda skulle misstaga sig om man antoge guldpriset till 7 rdr 10 öre pr carolin. Tal. ansåg vidare, att till carolinervas spridande hörde att de emottogos i uppbörd i kronans kassor till utvexlingspris, Deras värde skulle i sådant fall bli lika oföränderligt som silfvermyntets. Emellertid borde, för underlättande af öfvergången från guld till silfver vid en blifvande myntreform, carolinens värde sättss så nära det verkliga som möjligt. Under de af tal. framställda förutsättningarne skulle helt visst carolinen såsom ett jemförelsevis mycket lått och beqvämt mynt allt mer och mer införas i den dagliga handeln. Hr v. Stockenström yttråde, beträffande anmärkningen om prisskilnaden mellan inoch utvexlingsprisen på cåroliner, att sedan riksbanken, som före 1867 endast haft rätt att handla med svenska och holländska dukater, äfven börjat handla med utländska guldmynt 1 allmänhet, hade utoch invexlingsprisen å soövereigos och francs bestämts för de förra till 18 rdr och 17: 75 samt för de senare till 7: 10 och 7 rdr. Skilnaden emellan de båda prisen bade sedermera för sovereigns satts till 15 öre och för francs till 5 öre. Då carolinerna utgåfvos, hade de, som voro ställda i francs, fått samma prisskilnad sig åsatt. 1868 års revisorer hade yttrat, att de ansågo denna skilnad för stor, men rikgdagen hade icke med anledning deraf utlåtit sig, hvadan bankofullmäktige saknat skäl att frångå det af dem bestämda priset. visserligen trodde tal. icke att någon förlust skulle uppstå, ifall prisskilnaden ställdes mindre, men det vore dock i alla fall väl em riksdagen ville yttra sig om saken. Carolinerna hade två ändamål. det ena att bilda ett intervationelt mynt, det andra att utgöra en förberedelse till myntreformen. Redan hade detta mynt blifvit användt af svenska resande i främmande länder, och således hade i någon mån det förra af dessa ändamål blifvit uppfyldt. Hvad åter beträffade det senare vore det visst önskligt att carolinerna erhöllo spridning bland allmänheten, men en anpaö fråga vore om deras inoch utvexlingspris borde ställas lika, ty då vore de att anse såsom landets mynt. Tal. trodde att deras pris borde rätta sig efter deras värde på verldsmarknaden. Hr Fåbrmeus visade, att skilnaden mellan inoch utvexlingsprisen å caroliner blott var en tredjedel af hvad dukaternas varit, och likväl var dessag spridning omkring dubbelt så stor. Denna erfarenhet vore icke mycket uppmuntrande. Emellertid trodde tal. icke att någon förlust för banken skulle uppstå ifall prisskilnaden sattes mindre; men att låta densamma bortfalla, dertill ansåg tal. icke att bankofullmäktige vore berättigade utan riksdagens hörande. ? Hr v. Ehbrenheim yttrade, liksom förut hr Ekman, att det icke var hans afsigt att uttala klander mot fullmäktige, och framhöll vigten af att allmänheten vande sig vid att begagna guldmynt för att då myntreformen blefve genomförd vara deruti hemmastadd. -Men detta vore omöjligt så länge prisskilnaden är så stor och så länge staten ej mottager carolinerna i sina offentliga kassor. Skedde emellertid det senare, vore det ej af så stor vigt om prisskilnaden hålles ett eller annat öre högre eller lägre. Guldet utgör ett så angenäret mynt i jemförelse med silfvermyntet. att dess spridning borde befordras äfven om man dervid måste underkasta sig någon förlust. Bankofullmäktige egde visserligen sjelfva att bestämma prisskilnaden, men om inom riksdagen den åsigt uttalade sig att densamma borde sättas mindre, så skulle detta bidraga till sakens genomförande. Hr Wallenberg visade gentemot hr Fåhrgeus huruledes t. ex. ett stort antal dukater kommit ut i rörelsen, derföre att bankofullmäktige förbisågo att hålla priset på desamma i öfverensståmmelse med priset på verldsmarknaden, hvarigenom hände att ett utländskt handelshus fann sin fördel vid att utvexla en betydlig summa. Beträffande priset 7: 20 på karolinen, hade äfven tal. tyckt att det var högt, men bättre att det är stäldt så, än att man skulle förlora något, ty då blefve det ett förfärligt larm. Vigten ligger för öfrigt egentligen blott på prisskilnaden, hvilken visserligen bör finnas så länge carolinen icke är rikets mynt, men dock icke bör göras så stor utan kunde inskränkas till ett öre. Toges carolinerna emot i allmänna kassor, skulle detta skydda allmänheten för nämnvärda förluster, och hvad samma allmänna kassors risk beträffade, ville tal. nämna, att ehuru Stockholms enskilda bank, liksom de flesta andra enskilda bankivrättningar i landet, invexlat caroliner till riksbankens utvexlingspris, så hade hela förlusten på denna affår för nämnde bank icke gått till mer än 126 rdr, något som man kan förlora på en enda pundvexel. Hvad beträffade guldmyntets värde vore detta mycket säkrare än någon banksedels, och vore det icke mindre derföre att dess relativa värde förändrades, så länge guld ej vore myntfoten. Men det relativa värdet hängde tillsammans med prisskilnaden och riksdagen borde icke behandla detta en bagatelle. Riksbankens metalliska kassa hade år 1844 blifvit bestärod till 8 och kort derefter till 10 millioner rdr. Nu frågades, om icke iandets verksamhet i merkantilt! och industrielt hänseende under tiden mångdubblats, och om man då kunde anse att denna metalliska valuta fortfarande vore betryggande. Man måste derföre vara betänkt på en större grundnlåt för hantlar Ach då wara mäutldat I alla hän.