hvilken göras anbud angående oppfyllandet af Pragfredens femte artikel. MGrefve Bismarck erbjuder till och med mera än de mest sangviniske kunnat vänta. Han är villig att Stergifva Danwark hela Slesvig ända till Eidern. Man förvånas och detta med rätta. Mea det är ocksä ett omen, vid denna sak. Till vedergällning för en så utomordentlig beredvillighet fordrar den gode grefven vissa medgifvanden från dansk sida. De se mycket anspråkslösa ut, men äro i sjelfva veret särdeles allvarsamma, och det kan knappast vara något tvifvel underkastadt, att Bisvarck skulle vara särdeles glad om han kunde å igenom detta förstag, likasom det äfven år alldeles otvifvelaktigt, att ban i sådant fall med rätta kunde säga, att han epelat sina kort med en virtuositet, som verlden tyvärr sett så många bevis 2 att han eger. Det tillägg, som Bismarck fogar till anbudet om afträdelsen går nemligen ut på, att till vedergällning för Slesvigs förening med Danmark skulle både Slesvig och Jylland gå in i tyska tullöreniogen. Nå väl, torde man säga, denna olycka är ju icke så stor; anspråket kan i grunden icke kallas obilligt, när man tar i betraktande hvilka eftergifter göras från tysk sida. Jo, faran af att inlåta sig på diskuterandet af ett anbud af detta slag är just derföre så mycket större att anbudet är så lockande, men i sjelfva verket, om man gick in derpå med med säkra steg skulle leda till Danmarks undergång. Saken är mycket enkel. Om Slesvig och Jylland indrogos i tyska tuliföreningen är en gräns satt vid öarne. Man känner det gamla ordspråket, att när djefvulen en gång fått ett loger, skall han snart taga hela handen, och så skulle det också förr eller senare gå med denna gäk. Gränsskilnaden utsträckes litet om sender från tullföreningens område rill andra förhållanden. Tyskarne invandra i Jylland, och innan många år förgått kan den visa och rättrådiga preussiska statsstyrelsen icke taga på sitt samvete att låta de så halfön bosatta tyskarne lida under dansk vandalism. Kn