Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 2

sgar äro äldre än förändringen af denna: ;rundlagsparagraf. Förslaget till den nyai iksdagsordningen och dermed i sammanhang ! stående ändringar af regeringsformen framades vid 1862—063 årens riksdag och ärenlet förevar i konseljen den 5 Jxnuari 1863. Läser man motiveringen till detta förslag, så ioner man, att det uppenbarligen icke varit agstiftarens afsigt att gifva en sådan tolkning åt kommunallagarne, hvilka till en dell skolle utgöra underlag för den politiska förindrivgen, hvarför det cck stadgades, att desamma skulle stiftas af konung och riksdag semensomt. Att så varit förhållandet synes ifven närmare af justitiestatsministerns yttrande till statsrådsprotokollet då denna fråga konseljen behandlades. Dermed är dock icke sagdt, att en kommun må anses behörig att beskatta sig sjelf för att tillfredsställa en annan kommuns behof. Lyckligtvis har sådant hittills icke inträffat, men om så skulle ske, ämnar jag icke tillstyrka K, M:t att fastställa ett dylikt beslut. Vidare yttrar hr Ehrenborg i sin motivering, att i kommungllagarne nl närmare upplysning saknas om hvad som rätteligen är att till gemensamma ordvingsoch hushållningsangelägenheter hänföra samt att till följd deraf en mycket olika tolkning härutinnan förefiones. Skulle verkligen en sådan uppfattning hafva gjort sig gällande, så är den oriktig, ty en skilnad finnes verkligen mellan de ärenden, som tillhöra den borgerliga församlingen och de, som äro hänvisade till det kyrkliga området. Skulle t. ex. kommunalstämma besluta om beskattning för undervisningsväsendet, så kommer jag för min del att tillstyrka H. M:t att ogilla ett sådant beslut. Deremot tror jag, att om man i vissa kommuner skulle trån de gemensamma hushållningsangelägenheterna ntesluta kommunikationsanstalterna, så tolkar man. otvifvelaktigt oriktigt denna lag, enär dessa tillhöra de kommunala myndigheternas befogenhöt. Vill man härvid söka en analogi, bebötver man blott gå till 2 I landstingsförordningen, hvilken uppräknaar dessa gemensamma augelägenheter. Då jag nämde kommunikations anstalterna, har jag dermed berört sjelfva käropuakten af frågan. Deras befrämjande sker dels genom anläggande af landsvägar, dels genom jernvägar, hvilka senare obestridligen äro dyrare, men ock medföra större fördelar. Jag tror derför, att om det icke kan bestridas att kommunen eger rätt att beskatta sig sjelf för åstsdkommande af landsvägar, så eger den äfven samma rättighet då det gäller det senare slaget at kommunikationsmeåel. De former, under hvilka kommunen kan medverka till sådana ändamäl, kunna visserligen vara mångfaldiga; dock tror jag tvenne hufvudformer äro de vanligaste. Den ena är den, att en kommun rent af förklarar sig vilja bekosta den expropriation af jord, som är erforderlig, den andra, att kommunen tager aktier i ett jernvägsföretag. För min del anser jag denaa senate form vara den klokaste, ty ett aktiebolag har alltid utsigt att få igen den utlsgda kostoaden. Och tror jag det vara med kommaunallagarnes mening öfverensstämmande, att kommunen i sådana frågor fattar beslut, utan afseende om exempelvis jernvägen endast tangerar kommunens område eller om den på en större eller mindre sträcka gevomlöper densamma. Skulle deremat en kommun intresseras för ep jernvägsanläggning, utan att det kunde visas att kommunen ar denssmma hade något sort gagn, anser jag att den vore obefogad derom besluts. För att välja ett exempel, derest Umeå stad skulle besluta sig för en beskattning för ett jernvägsföretag, som hade samma stad till ändpunkt, anser jag att sådsnt vore på sin plats, hvaremot samma kommun icke har att befatta sig med en jernvägsanläggning i Skåne. Sammanfattar jag nu hvad jag yttrat, torde deraf framg?, att kommunerna äro berättigade att inlåta sig på beskattning för realiserande af de ändamål, som icke äro främmande för kommunens verksamhet, Nagon gräns måste duck finnas och denna ligger ceruti, att kommunen icke bör anticipera på framtiden till högre belopp än deo är istånd att bära, Häraf följer, att statens curatel öfver kommunalförfattningarne icke bör göra sig gällande i sndra fall än då kommunen glömmer framtiden för ögonblickets kraf. Ett undantag kan jag tänka mig, då kom munen har rätt att, beskatta sig för andra ändamål än sina egna, och det vore om en eröfriogslysten fiende iaträngde i vårt land och lyckades besätta vissa delar deraf. Vore t. ex. hufvudstaden inspärrad och till följd hvaraf regeringens säte måst flyttas till annan ort och riksdagen således icke kunde derstädes sammanträda för att bevilja medel till krigets fortsättande; med ett ord om hela vår nationella tiltvaro stode på spel och, såsom skalden säger, vårt folk stod fäktande på knä bak skölden och intet hopp om räddning fanns i något bröst — — — om kommusen uader en sådan sakernas ställning voterade en beskattning för fosterlandets försvar, skullo jag för min del icke tveka att tillstyrka RK. M:t att fastställa ett sådant besiut, och jag -skulle till och med genom pressen, hvars röst intränger i de doldaste vrår, tillropa folket: Rätt så, I svenske män, genom denna fosterländska handling återupplifven I de stora föredömena från edra förfäder! Öfver ämnet utspann sig derefter en ganska vidlyftig diskussion, under hvilken mycket stridiga åsigter uttalade sig såväl med afseende å lämpligheten och till och med lagligheten af fraiwställandet af en interpellation sådan som den nu förevarande, dels om ds grundvalar, hvarpå lagstiftningen i det af interpellanten vidrörda ämne hvilar. Under a er rr RR Hg Loa rr rr 2