Aftonbladet – 25 februari 1871, sida 2

atan tillåtelse, anses ha gjort sig förfallen ill de i artiklarne stadgade straffen, och misstanke gör tillfyllest att döms honom. Ar det möjligt att midt i det 19:de århuniradet krig kan föras på sådant sätt? 13,000 unga elsassare ha ingått i den franska armn. År det möjligt, att denna grymma kungörelse skall tillämpas på dem? Jag skall meddela ännu ett exempel. Huset torde minnas, att efter det vapenstillestånd, som ingicks den 27 Januari efter tre dagars anderhandling — jag befann mig då vid gränsen mellan Frankrike och Schweiz — teleyraferade konungen af Preussen till Berlin, att ett vapenstillestånd var ingånget; men bura tillämpades det? Jules Favre telegraterade till Bordeaux, att armeerna skulle fortfarande vara i besittning af de delar af landet, som de innehade, Nåväl, sedan denna order blifvit kringsänd och general Bourbaki ett anfall af förtviflan hade försökt begå sjelimord, utfärdade general Clinchamp, som efterträdde honom, en dagorder, underrättande de 80,000 soldaterna under hans befäl, att ett vapenstillestånd hade blifvit öfverenskommet, och att trupperna icke skulle förnya fiendtligheterna förr, än det var tilländagänget. Men den preussiske generalen Manteuffel. anföll dessa 80,000 man och äref dem öfver bergen in i Schweiz. Jag såg denna olyckliga arme. Jag mötte tusentals förfrasna soldater utan skodon och fullkomligt ur stånd att skydda sig mot den oblida väderleken, Ar det ej bedröfligt, att eti dylikt anfall gjordes under sådana omständigheter? Jag måste uttala min tacksägelse, för det att huset tillåtit mig framställa dessa anmärkningar. En stark känsla säger mig, att regeringen icke följer och icke har följt en politik, som vårt land borde följa. Jag önskar väl icke se vårt land öfveriladt kasta sig i krig — Gud förbjude det! — men jag vet, att Österrike och Italien före krigets början förklarade för hennes majestäts regering, att de vore beredda att förena sig raed oss om ett bestämdt och kraftigt ogillande af Frankrikes uppförande, då det hade för afsigt att anfalla Preussen, Jag är viss på, att om hennes majestäts regering hade samtyckt till Österrikes och Italiens anbud, skulle det högst sannolikt ha lyckats dem att blott genom moraliskt inflytande förmå Preussen att hejda sig. Afven om detta resultat ej vunnits, tror jag, att regeringen borde ha följt en annan politik än den bon valt. Jag blyges att säga, att hvar och en, somlä er der blå boken, skall erfara den djupaste smärta, då han finger, härudan får regerings politik varit, och jag hoppas uppriktigt, att hon måtte ändra denna politik. vi äro högst impopuläre utomlands. Ännu är den allmänna andan i landet villig att lemna regeringen allt det stöd, hon kan önska sig. Jag vägar påstå, att om nöden skulle stå för dörren — om en fiende skulle anfalla vårt land — skulle ett enda uttryck af nationalandan vibrera genom ländets alla ådror. Men till gengäld för denna demonstration af nationslandan, hvilken aldrig svikit i tider af nöd och under omständigheternas påtryckning, ega vi rättighet att fordra och vi förärg också af den nuvarande regeringen, att hon genom sin politik och genom sina handlingar bibehåller landet i den ställning, som det förr så stolt intog i vårt folks aktning och i Europas rådslag.