Aftonbladet – 24 februari 1871, sida 3

Mäåtte de, som nu hafva all möda ospard att invagga det svenska folket i säkerhetsdrömmar om att vi icke hafva någon fiendex, att väcka misstro mot alla regeringens bemödanden vid ofdnandet af då jemförelsevig små krafter vi kunna disponera, och att appkalla den lumpna egennyttan mot fosterlandskärlekeh, måtte dessa betänka det stora ansvar, som drabbsr dem, om det genom deras förvållande en gång kommer att heta — för sent! I Hernösandsposten läses en artikel om försvarsfrågans ställning vid riksdagen, hvari bland annat yttras: Att under sådana förhållanden en svensk riksdag kan beträda en sådan väg, som den nuvarande verkligen inslagit, det är i sanning förvå. nande, och kan visserligen icke förklaras dermed; att hon tror sig gå sina valmäns ärenden. Emat en sådan uppfattning vitnar hela den svenska pressen, som nästan utan undantag uttalat sig för, att något måste göras — och det snart, deremot uttalar sig den allmänna stämningen i landet, goin titan allt tvifvel är i hög grad offervillig, en stämning, som för öfrigt fått det itest eklatanta uttryck i de med lifligt intresse omfattade folkmötena, hvartill äfven vår trakt genom det i Gudmundrå sökt draga sitt strå till stacken. Emellertid bör man dock ej ge hoppet om en lycklig lösning af den fosterländska frågan helt och hållet förloradt, utan, sävidt i vår förmåga står, söka visa, alt vår landsdels ovilkorliga önskan och vilja är, att riksdagen skaffar oss ett försvar, som i närvarande kritiska förhållanden kan anses någorlunda betryggande. Sättet, för att fram-. häfva en sådan opimon; är naturligtvis folkmöten; och vi uppmana på det allvarligäste provinsens: befolkning att genom sådana gifva sina önskningar tillkänna, och det så mycket hellre, som den samma i hr Engman eger en representant i sjelfva försvarsutskottet.