Aftonbladet – 23 februari 1871, sida 2

William ock: Gerald Yorke trädde in i förmaket i full sorgdrägt med hängande krusflor. Nelly gömde sig i en Vrå och såg för vånad på deras ovanliga utstyrsel. Det vai första gången på många år som presten oc! Roland hade sammanträffat. Roland had just aldrig hyst någon varm beundran fö sin kusin, men de helsade hvarandra höflig och oaktadt gamla fördomar måste Rolanc inom sig medgifvå att pastor Yorke hade et fördelaktigt utseende. Han var en man ai trettifyra års ålder; lång och smärt med in: telligenta drag, ekura ej utan ett visst tycke af stolthet. Denna stolthet eller åtminstone medyetandet at sin egen värdighet hindrade William Yorke att visa sig rätt hjertlig emot Roland. Den senares ungdomsfel och förvillelser vorc honom;:ej obekanta och dådertill kom Geralds föraktliga uttryck om sin bror, var mi Yorke nästan frestad att anses Roland som en mauvais anat ur stånd att någonsin komma sig upp i verlden, .Deremot ansåg han Gerald vara på väg att. blifva en framtidsman. Endast bekant med deras yttre förhållanden kunde han blott döma derefter. Hur mår Constance? frågade Roland: pJag varnade henne. för: att gifta sig med dig, det vet du väller ras a od Constance mår väl och är lycklig, jag kan framföra -hennes helsningar,, svarade presten småleende, Ner vu Så vänligt af henne! Tycker du inte, Roland sänkte rösten, att Annabel är märkvärdigt lik henne? Mr Yorke såg bort till Annabel som tajade med Gerald. Ja, jag tror väl att de likna hvarann, sade han likgiltigt, upptagen af att undra på huru Roland kunde vara så väl klädd. Roland, hvars harm aldrig var långvarig,