Aftonbladet – 21 februari 1871, sida 2

—! Prof. v. Dibens fjerde föreläsning hölls i går anoo och började med irawställniogen af afskrädeshögarne (Kjökkenmöddingarne), dessa märkvärdiga lemningar af mennistornas måltider i en aflägsen forntid, i hvilka man fioner skal af öppnade ostron och krossade ben ef åtskilliga djur, blandade med stenar och redskap aft flinta, horn och ber, och som isyonerhet i Danmark opptäckts i stor mängd och af den mest olika storlek. Största delen af snäckskalen äro af 4 eiler 5 arter och i allmänhet ganska stora. Af fågelbenen äro största delen af vattenfåglar. Att tjädern och geirfågeln (Alea impennis) äfven förekomma, vitnar om dessa lemningars höga ålder, ty den törra lefver nästan uteslutande i furuskog. hvilken i Danmark sedan urminnes tid lemnat ram för ek först och sedan bok, och den senare fågeln har alidel:s försvanmit från de skandinaviska länderna och dragit sig tillbaka till Island och möjligen andra polarländer. Af benen af däggdjur äro största delen (omkriog 97 proc.) af kronhjort, rädjar, vildsvin, för öfrist af hund, mård, bäfver m. fl. Haren saknas alldeles här såväl som i pålbyggnaderna och gänggrifterna. Dessa högars verkliga betydelse fastställdes väsentligast genom den utredning om derag innebåll, hvilken gjordes af den berömde danske zoologen Stesnstrup. Att det ärlemningar af menniskans måltider man här har för sig, bevisas deraf att benen äro med nåsot hvasst verktyg konstmessigt sönderslagna afsigt at uttaga mergen. Äfven i det hänsynslösa förstörandet f organismer förfar nevniskan systematiskt. Skilnacen mellan neoniskans och djurens behandling af benen iskådliggjiordes gecom ett koskelett, på hvilket de at menniskan och af djuren behsndada benea voro utmärkta med olika färg. 3en förevisades, som blifvit tillvaratagna af öreläsaren bland lemningar at lappars målider. Man såg på dem samma skilnad, och åväl de af lapparne som de af deras honlar behandlade benen liknade på det närnaste motsvarande ben i det nämnda skeettet. Man finner i atskrädeshögarne inga spår f andra tamdjor än hunden. Att denne erkligen varit tam, synes deraf att nästan Ila de af menniskor på ofvanoämnda sätt iehandlade benen efteråt blifvit gnagda af