rg 2 Tr: mm Ar mo Q må oo aft EET derna gjorda fynden. Åfven verktyg åf horn och ben förekomma i stor mängd och at de mest omvexlande former. Beskrifoingen af dessa föremål åskådliggjordes genom förevisning af en del sådana, Dei Danmark gjorda kastfynden innehålla samma slags redskap som. afskrädeshögarne men inga ben och sväckskal. Redskap af ett och samma slag förekomma stundom i mängd. Här ha vitydligen lemningar af forna verkstäder. Om afskrädeshögarnes folk varit detsamma som gånggrifternas eller icke, måste ännu anser, oafgjordt, Steenstrnp anser detta antagande icke vara med facta vederlagdt. Detta är dock numera den allmännaste åsigten, och för den talar de ofulikomligare och råare vwerktyg, som blifvit faona i afskrädeshögarne, hvilka synas beteckna ett folk på en vida lägre ståndpunkt af kultur. Men en sådan slutsats ansåg föreläsaren något förhastad och gepomgick Steenstraps argumenter i ämnet. Åfven sedar man lärt förfärdiga bättre verktyg, torde man till dagligt bruk ha nyttjat sådana, som blifvit gjorda vårdslöst och med brådska och som, sedan de en gång begagpats, handlöst bortkastades. Dessa verktyg kunna således möjligen ha varit blott provisionella. De kunna äfven ha varit beräknade för belt andra ändamål! än de finare verktygen och såsom fullt lämpliga för dessa ändamål ingalunda beteckna den låga kultur man deri velat spåra. Beträffande det vitnesbörd om en relativt låg kulturgrad man velat finna deruti, att i afskrädeshögarne inga andra husdjur funnits än hunden, i -gånggrifterna åter Here sådana, måste vi besinna, att några af dessa tillhöra en ganska sen tid, hvaremot afskrädeshögarpe kunna vara samtidiga med de äldre bland dem. Afskrädeshögarne förekomma knappast på denna sidan resund; men utom i Danmark finnas de äfven i England, Skotland, Frankrike, Tyskland, Italien m. fl. länder. Deras höga ålder bevisas bland annat genom lemningarne af djur, som, om än icke utdöda, åtminstone försvunnit från alla dessa trakter t. ex. urOxen, bisonoxen, geirfågela m. fl.; renen saknas alldeles. Efter en blick på de olika geologiska perioderna och en ötversigt af de förändringar djarverlden undergått, öfvergick talaren till de lemningar af menniskor, man i en stor mängd naturliga grottor i åtskilliga europeiska länder funnit jemte ben af ntdöda tjockhadade och rofdjur, såsom mammnih, grottbjörn m. fl. Ena sådan grotta är den namnkunniga Adelsberger-grottan i Österrike med sina underbara droppstens(stalaktit-)bildningar. En sådan är äfven den båla i Frankrika, som år 1860 undersöktes af den berömde Lartet men der redan åtta år förat en arbetare vid försöket att fånga en kanin upptäckt menniskoskeletter, hvilka mären il orten varit nog omsorgsfall att låta begrafva å en kyrkogård och detta så grundiigt, att artet icke kunde tå reda på dem. I dessa och andra grottor äro, likasom i afskrädss-! högarne, djurens -ben .konstmessigt sönderslagna på ett sätt, som förråder menniskohand; Att menniskoben äro bobandlade på samma sätt bör i fråga om en så aflägsen tid så mycket mindre förvåna oss, som, efter hvad kyrkofadern Hieronymus herättar, kanvibalismen förekom ännu år 360 efter Kr. f. Här fionas ä:ven verktyg och prydoader af sten, bea och horn, till en del utsirade med teckningar, föreställande ren, hä-t, mammuth, grottbjörnen och andra numera utdöda djur! Föreläsaren visade de at Lartet och Christy utgiina teckningar at de i Perigords grottor funna redskapen och andra ritningar. Om dessa lemningars ålder kan man göra sig en! föreställning deraf, att mellersta Europas klisat då — att döma at den vegetation som förekom — måste varit treviskt och att glaciarer .eedandess sannolikt två gånger bildat sig och lika många gånger dragit sig tillbaka m. m, Men icke ens dessa lemningar af menniskor äre de äldsta. — Redan i lager från tertiärperioden finner man —i Somme-dalen vid Abbeville, S:t Acheul, cch annorstädes — uti groft bearbetade fliatstenar och sönderslagna eller inskorna ben säkra: om än svaga spår af menniskans tillvaro. Man bar försökt bestämma åldern af de lemningar från förbistorisk tid man sålunda funnit. Delerkärlsbitar, som uppgiäfts i uppslamnivgar biand annat vid Ramses stod i Egypten, beräknas på grand af den tid, hvilken åtgår för Nilslammets afsättande, vera 13,000 är gamla. Åldern af dei Sommedalen gjorda fycden beräknas till. 100,000; glaciertidens utsträckning till 200,000 år; ett grottfynd åter till 260,000 år. Skulle än dessa hundratosentals år fleråubblars, så räcka de ändå måhända icke till den verkliga tiden; vill man dividera den med 10, så blir dock säkert att menniskoslägtets ålder vida öfverstiger den af gammalt eptagna ålden för verlden. Åfven foltens gamla traditioner torde bevara minnen af de förändringar af jordens yta till hvilka mennisksn envligt de gjorda fynden måste hafva varit vitne. . De mytiska sägnerna äro savpolikt icke på fri hand uppgjorda fantasier utan verkliga duckla minnen af hvad menniskostlägtet fordom uppleivat. I dem återfinna vi troligen gamla sanningar som blitvit dragna litet på sved. Under tertiörperioden — den period, från hvilken man fonnit de äldsta spären af merniskan — herrskada i de trakter, der man träffat dessa spår, ett troviskt klimat mad yppig växtlighet och sjelfsådda skördar. Härat berättelsen om Paradiset. Sanvolikt är att gamla verldeas kontinsnt en gång sammanhängt med Amerika, och att Kanariearog blott äro ruiner af en sjunken kontinent, Häraf de grekiska sagorna om de lycksaligss öar och om det försvunna Atlentis. Med fastlandets successiva höjning upphörde det tropiska klimatet, Glacierer bildade sig. Ea bister köld inträdde. Naturen blef kargare, vilsoren för menniskans fysiska oxistens hårdare Di var det förbi med Paradiset. Menniskan , mäste äta sitt hröd i sitt anletes svett. Åter sänkte sig koatinenten. Stora öfversvämningar inträdde, vid hvilka några räddade sig här och andra der. Häraf hehreernas gägner om Noach, kaldeernas om Xisuthros, grekernas om Deakalion och Pyrrha. Under den första perioden af sin hittills kända tillvaro lefde menniskan tillsamszans med ofantliga, tjockhuAn 2 omARkallae Knh män AYarlafda då